Hans Artberg om Vin

Meny

PS 02-06

2002-2006
Sep 02: Vinkastning...
Okt 02: Dryck som dryck?
Nov 02: Mat som mat?
Feb 03: Intervju med "Jannarna" I
Mar 03: Intervju med "Jannarna" II
Jun 03: Bögsyssla?
Nov 03: Varde rus!
Feb 04: Terminator
Mar 04: Vinvärlden och språket
Apr 04: Lirpa lirpa!
Maj 04: Sir Winstons kartong...
Aug 04: Trivselvarning
Dec 04: Amatörer...
Jun 05: Hotet från Kunstfuglen
Sep 05: Utan åsikt...
Dec 05: Blåsningen
Feb 06: Kroppen som kritiker
Maj 06: Vin och livslögn
Aug 06: Hyper...
Sep 06: Beskriva vin?
Nov 06: Smaken...
Dec 06: Plattityder

 

PS September 02:

Vinkastning...

 

KOTTABOS är en högre form av spritmissbruk som skapades 600 f Kr av grekerna och sen praktiserades i drygt 300 år. Sporten ses ofta avbildad på antika dryckeskärl. Nu har den återupplivats - av Vin&Sprit. Vid Copertinos (2077, 63:-) svenska tioårsjubileum anordnades inofficiellt SM i kottabos!
    Ur Spelregler: "Det enda som behövs är vin, bägare och en kottabosställning som består av en manshög stång med en cymbal (manes) på mitten. På stången balanseras en liten tallrik (plastinx) och vips är man klar att spela. Man fyller en bägare med vin och sprätter iväg vinskvätten mot kottabosställningen, så att vinet träffar den lilla tallriken som då förhoppningsvis ramlar ner på cymbalen. Den som träffar bäst vinner, svårare är det inte."
    Kastavstånd: ställningens dubbla längd, ca 3,5 m.
    Vi var 4 som gick till final. Efter ytterligare några bortkastade flaskor (nu Riserva) triumferade till slut kulturradions Karsten Thurfjell. Han sägs ha tränat hos NRK, norsk Kringkasting...

 

PS Oktober 02:

Dryck som dryck?

 

   - En god läskedryck till biffen kan minsann ge samma njutning som det finaste vin! hävdar din vän godtemplaren.
   - Nonsens, svarar du. Läsk är kitsch, dagisdricka!

    Har någon rätt - och i så fall varför? Vi frågar en av "lyckomoralens" förgrundsmän, John Stuart Mill:
    "Det är fullt förenligt med nyttoprincipen att erkänna att vissa SLAG av lust är mera begärliga och värdefulla än andra. Vid bedömningen tar vi hänsyn till kvaliteten likaväl som kvantiteten." (Utilitarismen, 1863)
    - Men...
    "Ingen förnuftig människa skulle samtycka till att bli en dåre, ingen bildad person skulle vilja bli en okunnig varelse, ingen med känsla och samvete skulle vilja bli självisk och gemen, även om man övertygade dem om att dåren, den okunnige eller skurken är mera tillfredsställd med sin lott än de med sin."
    - Men om den "okunnige" nu hävdar SIN smak?
    "På frågan vilkendera av två lustupplevelser som är mest värdefull, eller vilketdera av två levnadssätt som är angenämast för känslorna, bortsett från effekterna och de moraliska egenskaperna, måste ett omdöme av DEM SOM HAR KÄNNEDOM OM BÅDA SLAGEN (min versal) anses utslagsgivande. Detta utslag av de enda kompetenta domarna kan, såvitt jag förstår, inte överklagas."
    - Tack, JS.

 

PS November 02:

Mat som mat?

 

(Tidigare refuserat på DN Debatt)
    Tillåt mig svära i köket och påtala avgrundsskillnaden mellan mat- och vinkritik.
    Vinkännaren är gränslös, inkvisitorisk, vill greppa ALLT. Från klon till barrique. Matskribenten däremot sitter mätt. Nöjer sig med råvarans passtillhörighet: "Jag väljer alltid svenskt kött!" Var djuret fötts upp, hur det skötts och vårdats, vilken föda det fått lämnas därhän. Liksom frågor om ras, avel, kondition, slakt, lagring. (OK, kanske man nån gång knystar ett "välhängd" eller "marmorerad" - eller skrämmer med "galna kor"...)
    Ännu ytligare är synen på grönsaker. En böna är en böna, en tomat en tomat. Som om en druva vore en druva.
    I mötet mat/vin ställs allt på sin spets. Yta mot djup, flum mot precision. Tänk er det omvända: till Grand Cru-matvaror definierade intill sista gen rekommenderas franskt rödvin.
    Matjournalistiken har hela vägen kvar.

 

PS Februari 03:

Intervju med "Jannarna" I

 

FÖR NÅGRA ÅR sen intervjuade jag i föreningstidningen Munskänken de två "Jannarna", Jan Guillou och Jan Myrdal, om vin. Kan kanske intressera flera, så här följer en repris. Jag börjar med Jan G (Jan M följer nästa månad):


    Vad är en "vinsnobb" för dig?
    Jan Guillou: Den som tveklöst beställer in det näst dyraste vinet, åmar sig och skickar ut det, skrämmer sina gäster med påståenden om att "jävlar nu dog vinet" och så vidare och så vidare.
    Vad tycker du om svensk vinjournalistik?
    Svensk vinjournalistik är demokratisk i så måtto att den koncentreras kring billiga viner, men fixeringen vid vad som är "prisvärt" har gått för långt. Dyrare viner är nämligen påfallande ofta bättre än billiga viner. I en viltbok nyligen såg jag en känd krögare genomgående rekommendera skitviner som han aldrig skulle ha tagit själv till sin gom. Den enkla lösningen vore att ange två alternativ, det bästa eller det man själv skulle föredra - samt det prisvärda för alla dem som vill spara på just vinkostnaden.
    När du köper vin - litar du på nån gom utöver din egen?
    Självklart. Om god vän rekommenderar ett vin prövar jag det gärna och tycker om det i ungefär 50 procent av fallen. Med måttlig framgång har jag prövat att köpa vin som rekommenderas i DN eller SvD, men då är de i regel slutsålda.
    Hur ställer du dig i smakstriden Frankrike vs Nya Världen?
    Vin kommer i första hand från Frankrike.
    Nu till italienska viner. Är du här lika blåst och fördomsfull som din hjälte Carl Hamilton i Vendetta?
    Ja.
    Jag får ibland frågan "Vilket är det bästa vin du druckit?" Frågan är omöjlig att besvara, men jag brukar ändå göra det - olika varje gång. Vad svarar du?
    Jag slingrar mej. Brukar dra till med ett billigt cypriotiskt vin som jag drack efter lång het sommarvandring; just då, just där, i just det känsloläget, var det vinet oslagbart. Hemma ett halvår senare var det ointressant. I vissa anfall av ärlighet brukar jag nämna vissa vita bourgogner.
    Tycker du försäljningsmonopolet för vin och sprit i Sverige bör försvinna?
    Nej, absolut inte. Vi har en enastående demokratisk och effektiv service i Sverige tack vare Systembolaget. Jag skulle kunna komponera en hel vinmåltid på Systemet i Östersund lättare än i Köpenhamn eller Bryssel. Det tål att tänka på.
    Själv är jag barnsligt förtjust i att samlas med vingalningar och "gissa blint". Vad tycker du om den leken?
    Ogillar den starkt. Jag gissar alltid fel när omgivningen skall testa mej.
    Baudelaire lärde att vi kunde berusa oss med vadsomhelst. Hur ser du på släktskapet mellan "sinneskickarna" - vin, musik, konst?
    Allmänt sett tycker jag vin gör sig bättre till mat än till konst.
    Vilken är din bild av föreningen Munskänkarna?
    Jag har ingen bild alls av föreningen Munskänkarna.
    En sista fråga. På valfri krog får du bjuda valfri person. Vart går ni, vem bjuder du - och på vad?
    Jag bjuder gärna min fru på Paul & Norbert. Förrätten blir snarare kalvbräss eller ank- gåsleverbaserad för att passa till en Hugel 1983 Riesling Vendange Tardive. Därefter blir det vilt/bourgogne eller kalv/Pomerol.
    (SOM TACK för hans medverkan gav jag Guillou en Gaja Barolo Sperss -89. Om han gillade den vet jag inte, men häromdan öppnade jag en flaska och fann den gudomlig: viol, tryffel, höstlöv, hela spektrat. När Nebbiolo är så här (dessvärre sällsynt) är den oöverträffad bland druvor!)

 

PS Mars 03:

Intervju med "Jannarna" II

 

FÖRRA MÅNADEN mötte vi Jan Guillou, nu följer Jan Myrdal (båda intervjuerna publicerade tidigare i tidningen Munskänken).


    Hans Artberg: I din vinspalt i Vår bostad återkommer du gärna till högprisviner och "de mycket rika": "Sådana dricker ofta mindre för njutningens skull än för skrytets och för att visa upp etiketten." (11/98) Är det verkligen så? Jag trodde vinsnobberiet var passé...
    Jan Myrdal: Något av det första jag en gång fick lära mig på Oenologi-institutet i Bordeaux var att skilja mellan att dricka vin och dricka etikett.
    Det är ingen omvänd snobbism att påpeka denna skillnad. Tvärtom. Många människor känner sig osäkra, blir imponerade och nedtryckta av mycket av det som kallas vinkunskap. Det är därför personer som inte dricker vin utan dricker etikett blir störande för den allmänna vinkulturen. Om de finns? Gå in på närmaste krog och se hur dessa figurer handhar vinlistan!
    Ett kodverb genom hela din produktion är att VÄLJA. Tiden är knapp, man måste prioritera. Böcker, vänner, resor. Är du lika optimal när du väljer vin (ett drucket blaskvin är ju förslösad tid)?
    Jag dricker oftast till vardags enkla viner. Däremot dricker jag inte blaskvin liksom jag inte äter dålig potatis. I valet mellan det vin som inte smakar och att alls inget vin dricka tar jag alls inget. Skulle jag behöva bli berusad finns Renat!
    Att vara vänster och finsmakare är inget problem på kontinenten - men väl i Sverige. Kan du förklara varför (om du håller med)?
    Det finns lika lite motsättning mellan att vara vänster och tycka om bakelser. Däremot finns det i såväl ena som andra fallet situationer där det är olämpligt för hälsan eller är kulturellt olämpligt. I svenska folkrörelser dricker man inte vin i föreningssammanhang - som i Italien.
    I länder som Saudi-Arabien dricker jag överhuvudtaget ingen alkohol. Finner de västerlänningar som där inte kan hålla sig från att jäsa och bränna korkade; de borde aldrig lämnat hemmets lugna vrå, mammas köttbullar och pappas snaps!
    Vad tycker du om svensk vinjournalistik?
    En del av vad som publiceras är förnuftigt och informativt.
    Anser du att stora viner kan jämställas med traditionella konstverk som symfonier, dikter, tavlor? ("Nog kan vin vara konst", skriver du i 1/96)
    Vin är konsthantverk. Kan vara det. Som i Japan sake för övrigt. Men en roman är inte en symfoni och ett grafiskt blad ingen dikt. Man kan tala om konst och konsthantverk i allmänhet utan att blanda ihop genrerna.
    Ett krav på kännare är att kunna skilja på kvalitet och personlig smak. Finns det några erkänt stora viner som du vet med dig att du INTE förmår uppskatta? (Själv misskänner jag ofta Loires storheter på Chenin Blanc)
    Den vinintresserade - "kännare" - som hävdar att han/hon kan skilja på egen smak och objektiv smak är självbedragare; den som gör det i yrket bedrar mot betalning.
    Man kan lära sig. Det är något annat. Men den som inte tycker om surströmming kan inte lära sig förstå varför jag hävdar att Oscars är av högre kvalitet än Röda Ulven och den som inte begriper sig på sojabönost kan inte lära sig finesserna mellan olika slag av lagrad sådan.
    Sådan smakobjektivitet är bara snack!
    När Jancis Robinson i Druvor och viner fnyser åt Lambrusco som "cocacoladrickarnas osäkra väg mot vin" kallar du det "snorkigt" och "folkförakt" (1/96). Finns det inte också "folkfjäsk", när kritiker hyllar varor de egentligen finner vara skit?
    Naturligtvis är den kritiker som hyllar skit en skit. Liksom den som föraktar folk som dricker enkla och lättdruckna viner som Lambrusco. (Av vilka det finns olika slag.)
    Är du road av "blindbock", leken att söka identifiera dolda viner?
    Visst är jag road. Men också för att jag vet - både teoretiskt och av erfarenhet - hur otroligt svår en verklig blindprovning är. Vissa baskvaliteter kan identifieras. Men smaken, den upplevda, är till stor del suggestion. Vi kan alla roa oss med att sticka in ett helt oväntat vin och sedan höra hur "kännarna" tar miste så det stänker om det. Insikt om den egna begränsningen behövs.
    Att beskriva viner är svårt (liksom att beskriva musik och kärlek...). Hur ser du som författare på den här ofta hånfulla debatten om "vinspråket"?
    Det finns exakta termer. Men naturligtvis är en hel del vinspråk blomsterspråk. Hur smakar för övrigt de köttbullar du föredrar? Vi gör dem ofta på vårt sätt (med whisky i smeten också för övrigt). Jag kan den smaken. Men hur beskriva den? Det går inte!
    Tycker du att försäljningsmonopolet för vin och sprit i Sverige bör försvinna?
    Nej.
    På valfri krog får du bjuda valfri person. Vart går ni, vem bjuder du - och på vad?
    Det finns många krogar i Japan och Kina - det fanns någon krog i Teheran - som jag tyckt om. Det finns också några bra krogar i Frankrike och Belgien som jag går på när jag är där (fast de tvingas hålla höga priser och Michelin-guiden styr dem till alltför tjorvig mat).
    Det finns matställen också i Sverige. För fyrtio år sedan brukade jag festa genom att gå på Freden och beställa deras då typiskt svenska rätt "coeur de filet på en bädd av vitlökspotatis" och till det tog jag bäsk.
    Nu går jag sällan på krog i Sverige om jag inte är tvungen. Fast det finns några lunchställen i Stockholm jag äter på när så behövs och Nils Emils husmanskost gör mig oftast glad.
    Dock, normalt sett äter och dricker vi bättre hemma än på överskattade ställen som Operakällaren.
    Vem jag då äter med? Hustru och gamla vänner.

 

PS Juni 03:

Bögsyssla?

 

- Vinprovning, vad är det för jävla bögsyssla! överhörde jag på pub nyligen.
    Och visst, särskilt macho är det kanske inte - som snusa, jaga, starta krig och sånt. En John Rambo dryftande champagnemärken är absurdare än Dracula i blåbärsskogen.
    Samtidigt har vi ju James Bond. Elegant sniffande i kristallglaset: - 1945, obviously...
    Jag träffade en gång en fransyska som sa att hon innan hon "slog till" alltid kollade hur killarna åt. Glufsade de i sig maten som grisar, snabbt och okontrollerat, blev de avförda. Som man beter sig vid matbordet beter man sig i sängen: "Som du äter, älskar du."
    Alltför många män är "brännvins-älskare", menade hon. Ser kvinnan som ett glas schnaps, botten upp, rap, där satt den! Sex som styrkelyft.
    Vad hon saknade hos männen var inte känslor. Såna fanns ofta i överflöd.
    Hon saknade deras sinnlighet.
    Tillbaka till puben. Jag gick fram till skitsnackaren, rev av honom öronen, pissade i hans öl och beställde in en magnum Krug -62. Som jag tömde sakta, eftersinnande...

 

PS November 03:

Varde rus!

 

- I grunden är det yrslet ni söker, även ni vinsnobbar!
    Kanske dräpande idag - men historiskt en truism, att slå mot öppen dörr. "Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad!" sjöng Bellman. Varde RUS!
    Cornelis distinktion hade han svårligen förstått:
       Du dricker vin för njutningens skull,
       men jag dricker vin för då blir jag full!
    För Nietzsche var dryck och druckenhet identiska:
    Vad ska den inspirerade med vin? Tvärtom ser han med en sorts äckel på de medel och förmedlare som här ska framkalla en verkan utan tillräckligt underlag - en efterapning av det höga själsflödet! - Vad tjänar det till att ge mullvaden vingar och stolta illusioner - innan han kryper in i sin håla och somnar. (Den glada vetenskapen, 1882)
    Och att vinet kunde ha annat mål än ruset var otänkbart för romarna. Sålunda förbjöds kvinnor dricka vin; man fruktade det okontrollerade, orgiastiska, grekiska.
    Cato menade att seden att kyssas införts just för att hålla kvinnorna under kontroll: luktar hon vin?
    Vi vinsprättar är en ny ras. Inte bara att vi prioriterar smaken - yrslet spottar vi. Att vi häcklas är helt naturligt: ett eko från millennier av rusfixering.

 

PS Februari 04:

Terminator

 

Näsan varnar mer än rekommenderar, läste jag i en läkarrapport. Goda dofter sammanblandar vi, kryddor, frukter, bär. Onda sticker ut direkt.
    Näsan är alltså ”poppersk”, falsifierar snarare än bejakar (Karl Popper, känd vetenskapsteoretiker 1902-1994).
    Som vinprovare borde man kanske dra konsekvenserna av det här och primärt/darwinistiskt sortera BORT: i februari exterminerar jag X, Y, Z... Provarnas samstämmighet skulle då också öka. Vi är sällan oense om makulaturen.
    Samma i krogvärlden: vilka restauranger är INTE bra? T ex av hälso- och hygienskäl. Ger klart objektivare kriterier.
    Så vill vi vara vetenskapliga är det här vägen: rensa – inte rosa. Bort från jams, bort från prat och ”tyckande”.
    Nytt sajtnamn: Darwin om Vin – eller TERMINATOR.

 

PS April 04:

Lirpa lirpa!

 

Mediala aprilskämt roar mig. Att se vad människor kan tänkas svälja.
    Mitt eget mest lyckade lanserade jag som redaktör för Munskänken. I veckor efteråt ringde det från olika systembolag i landet. I kulissen fanns alltid en kund som hänvisat till mig. När jag avslöjade sammanhanget fnittrade expediterna och sa att det var vad man anat…
    Rubriken var Höjdarvin. Som illustration ett foto från Kashmir/Kolahaiglaciären jag tagit i min ungdom. I förgrunden en dvärgbjörk, påminnande om en vinranka. Minst tre, som jag tyckte, klara vinkar fanns med: beställningsnumret, druvnamnen, matrekommendationen. Döm själv:
    ”Den här månaden släpps det verkliga höjdarvinet, vita Ch Everest (8848, 75:-) från Nepal, gjort på himalayska höghöjdsdruvan Loof (lokalt ”Lirpa-lirpa”; se bilden).
    För tio år sen kom fransmannen Jean Armont hit och började experimentera med druvan på 5000 meters höjd. Här är resultatet.
    Vinet är ljust och syrligt, med stram isighet (eng glacier), ton av astrakan och dvärgginst. Perfekt till berguv.
    Endast 2000 flaskor, så häng på låset!” (April 2000)

 

PS Maj 04:

Sir Winstons kartong…

 

Det finns kartonger. Och kartonger
    I min ungdom jobbade jag en tid på Darling Harbour i Sydney - den minst älskeliga av hamnar...
    Jag lastade järnvägsvagnar.
    Mest bestod lasten av öltunnor och gasoltuber, men ibland dök det upp kartonger med Johnnie Walker. I sällsynta fall - ca en gång på tjugo - var märkningen svart, inte röd.
    Nu hände att flaskor gick sönder. Det hördes på klirret, kändes på doften, och inte minst märktes på droppet från kartongens undersida.
    I godsfinkornas halvdunkel brukade vi avsmaka läckagen, med lådan lyft ovanför huvudet och kartongpappen som effektivt glasfilter.
    Sålunda lärde jag älska Johnnie Walker Black Label.
    Och jag tror fortfarande att det är så här denna Winston Churchills favoritwhisky bäst avnjuts: långsamt sipprande från sin originalkartong. 

 

PS Augusti 04:

Trivselvarning

 

EN GÅNG I BEAUNE ville jag hyra cykel, men det gick inte sa man på turistbyrån. Då frågade jag på en cykelverkstad. – Biensûr! sa reparatören, ledde fram en välkromad Crescent –59 med fotbroms och picknickkorg. Av vårt samtal förstod han att jag var intresserad av vin och ritade därför en karta med en by i bergen jag borde besöka. I ett garage där sålde man suverän rosé.
    - Görs det rosé i Bourgogne? undrade jag.
    - Ja, i den byn.
    Vad jag vill komma fram till (bortsett från att ingen av oss kände till den auktoriserade rosébyn, Marsannay) är att när jag senare – på en cykel som inte fanns och med ett vin som få hört namnet på – susade ner mot Meursault var provningsläget inte helt objektivt. Naturligtvis älskade jag vinet, i solen, landskapet, upprymdheten.
    Hur jag skulle ha gillat det här hemma, blint, på nyhetsprovning, vet endast Bacchus…

 

PS December 04:

Amatörer...

 

En absurd scen i Montefiores briljanta bok om STALIN är när kulturbyråkraten Zjdanov 1947 sätter sig vid pianot för att klinkande visa hur MUSIK ska låta. Den undervisade är Sjostakovitj...
    Så här ser ibland vinmakarna oss vintyckare (eller hur, Lars Torstenson?): amatörer mästrande proffs.
    För visst måste vi kunna GÖRA det för att kunna DÖMA det? Skriver du om fotboll, pingis, pianospel bör du väl själv ha lirat?
    Nu blir du inte musikkritiker för att du kan musicera. Eller vindito för att du kan maka vin. Du måste t ex kunna SKRIVA. Många vinbönder är illitterater...
    OMDÖME är också krav. Vidsynthet. Men bättre kreatörer blir lätt egensinniga, fyllda av sitt. Litteraturpristagare gör sällan goda recensenter...
    Den Ideale Vinkritikern är tydligen en
halvbra vinmakare
med omdöme
som kan skriva.
    Finns kanske. Men jag känner ingen.
    Sjostakovitj gamle lärare och kollega Glazunov såg dilemmat:
    - Amatörer skulle bli de bästa musikerna - om de bara kunde spela!

 

PS Juni 05:

Hotet från Kunstfuglen

 

1843 kom HC Andersens Nattergalen:
    Kejsarens levande fågel brädas av en konstgjord, pråligare och mer lätthanterlig: "Hos den verkliga näktergalen kan man aldrig beräkna vad som skall komma, men hos konstfågeln är allt bestämt."
    33 gånger, och 34 gånger till, sjunger den samma stycke utan att förtröttas.
    Men de fattiga fiskarna, som hade hört den verkliga näktergalen, sa: "Det klingar rätt så vackert, och likt är det också. Men det fattas något, jag vet inte vad!"
    Just detta Äkthetens magiska je ne sais quoi, som aldrig helt låter sig definieras. En sorts kärlek.
    Konstfågeln väcker inte kärlek utan beundran. Spillemesteren utforskar den i 25 band, lärda och långa, med de "allrasvåraste kinesiska ord". Den lönas med guld och titlar (medan den verkliga fågeln blott begär tårar, "de juveler som gör ett sångarhjärta gott").

¤

Jag oroar mig för Äktvinerna. De ärliga, med identitet och ursprungskänsla. Avlade av Bacchus och Moder Jord.
    Mot dem står artefakterna i "internationell stil", som alltmer dominerar nyhetsflödet. Kan imponera initialt, men blir snart tröttande: var finns sångarhjärtat? (Farligast är deras femtekolonn: skribenter, trendnissar...)

    I sagan slutar det lyckligt. Kejsaren ångrar sig, återfinner den verkliga fågeln, och därmed sig själv: Tjenerne kom ind for att see til deres döde Keiser; - - jo der stod de, og Keiseren sagde: "god Morgon!"

 

PS September 05:

Utan åsikt...

 

Handen på strupen - vet du alltid klart vad du TYCKER om ett vin du just smakat? Bra eller dåligt, stort eller litet, godkänt, underkänt? Värt en bläcka?
    Ibland tror jag mig vara ensam i mitt vankelmod. 6-7% av systemproverna betygsätter jag med FRÅGETECKEN. Jag saknar åsikt...
    Jag tänker då inte på boxtjuten - in genom ena näsborren och ut genom den andra - utan på mer kvalificerade viner. Kring 200 kr och över, dova, tunga, ofta på typ Shiraz och från Nya Världen. Och ofta prisade av mina kollegor...
    Är jag en velpotta - eller bara ärligare än andra?
    Tänk er mig på Expressen, med månadens TABELL. Minus på alla boxar, och stim av frågetecken. Avsked direkt.
    Jag knäckte förr som litteratur- och musikkritiker. Skulle då aldrig kommit på idén att recensera fantasy eller rap. Eller Katarina Frostenson. Men som dryckestyckare ska du ha en åsikt om allt.
    Delete!

 

PS December 05:

Blåsningen

 

Tänk dig följande:
    Du ska för en glassig skrift varje månad rekommendera en vinnyhet. Inte vilket tjut som helst utan ett vin i sektorn 100-300 kr.
    Problemet är att du saknar tid/ork/möjlighet att testa nyheterna. Du har din spalt - men inget vin...
    Men du har förhandsinfo om vad som kommer. Du har också en snygg Vinbeskrivning, enligt vinspaltsmall:
    "Välmodellerad doft med utpräglad ursprungsarom i flödig ändå stram balanserad stil. Lång tydlig strukturerad smak med fint integrerade syror och intressant lovande finish. 14 poäng."
    14 poäng är bra - varken för högt eller för lågt. Och beskrivningen funkar för inget och allt.
    Nu vinet. Väljer du på slump. Varje lämplig nyhet ger du ett nummer, drar sen din vin(n)are ur hatten. Salabim!
    Nästa månad kan du förstås inte ha exakt samma omdöme - du har ju nu dragit ett nytt vin - utan får ändra lite: "välmodellerad" kan bli "klockren", "integrerade syror" byts mot "fokuserade tanniner" osv. Bara inte för konkret - nämn t ex aldrig druvor.
    Även poängen bör skifta. Ev kan den kopplas till priset: 100 kr och strax över ger 13½, närmare 300 kr 15. Fortfarande inga extremer.
    Hur länge kan du hålla på?
    Länge.

¤

    Och jag själv då? Hur vet ni att inte JAG gör så här?

    Det vet ni inte.
    Kanske landets SAMTLIGA vinspalter är fejk? Och Systemets sk journalistprovningar rena påhitt, delar av ett gigantiskt, ständigt pågående supraskämt?

    Än sen? Folk köper ändå bara finkel och boxvin...

    GLAD HELG!

 

PS Februari 06:

Kroppen som kritiker

 

"Kroppen ljuger inte", heter det.
    Av den här anledningen betraktas ofta revy som svårare än vanlig teater.
    Måttet på revyns framgång är fysiologiskt, skrattar folk är revyn bra, annars inte.
    Kring seriös teater är det lättare att hyckla beundran, "göra sig fin", här finns färre kroppssignaler.
Men kroppen är alltid med, mer eller mindre. Jag tror kritiker oftare borde lyssna till sina muskeltrådar. Varje rik känsla har sitt "skratt", det finns "poetiska" skratt, "musikaliska" skratt, "visuella" skratt, som vi upplever inför stor dikt, musik, bildkonst.
    Att kärlek och förälskelse ger kroppsliga symptom vet varje människa - och djur.
    Själv utstöter jag gärna ett ofrivilligt "åh fy fan!" när jag smakar ett stort vin. Uteblir reaktionen är vinet inte helt av toppklass.
    (Sätt PULSMÄTARE på vinprovarna! föreslog en kollega...)

    Vitsen med att lyssna på kroppen mer än på "själens furirer" (som Göran Palm kallar våra intellektuella fördomar) är att kroppen säger sanningen, talar om för oss vad vi egentligen tycker. Ibland kan insikten chocka oss, vi ville ju tycka helt annorlunda...
    Till sist ett exempel på "poetiskt" skratt.
    Lika lite som det går att med ord förklara magin i en Mouton eller humorn i en Tati-film kan man verbalt bevisa genialiteten i Werner Aspenströms kortdikt "Skor längtar ut". Beviset här är helt enkelt läsarens flämtning inför slutets hundmetafor. Tala om kroppen som sanningsdetektor:
     Nyss åskade det
     Nu har det upphört
     Hund håller jag inte
     men träskor
     De står vid dörren
     och skäller.

 

PS Maj 06:

Vin och livslögn

 

23 maj 1906 dog Henrik Ibsen. Låt oss hylla honom med en assiett Vildand.
    Fotografen Hjalmar Ekdal lever på "livslögner". Grym demo ger dubbelscenen om Tokayer. Först borta, på Fina Festen, där han är katten bland hermelinerna - sen hemma, med fru och far, när han blir hermelin:

 

    WERLE (ved kaminen). Den Tokayer, De fik idag, tör jeg i al fald trygt indestå for; den er fra en af de aller-aller fineste årgange. Ja, det forstod De da vel også.
    DEN FEDE HERRE. Ja, den smagte maerkvaerdig delikat.
    HJALMAR (usikker). Er der nogen forskel på årgangene?
    DEN FEDE HERRE (ler). Nej, De er god!
    WERLE (smiler). Dem lönner det sig virkelig ikke at saette aedel vin for.
    DEN TYNDHÅREDE HERRE. Det er med Tokayeren som med fotografier, herr Ekdal. Solskin må der til. Eller er det kanske ikke så?
    HJALMAR. Jo, lyset gör visst sit.
    FRU SÖRBY. Men så er det jo akkurat som med kammerherrerne da; for de traenger også svaert til solskin, som der siges...

 

    HJALMAR. Siden kom vi i en liden dispyt om Tokayervin.
    EKDAL. Tokayervin, du? Det er en fin vin, det.
    HJALMAR (standser). Den kan vaere fin. Men jeg skal sige dig , ikke alle årgangene er like fine; det kommer alt an på, hvor meget solskin druerne har fåt.
    GINA. Nej, du ved da også al tingen, du, Ekdal.
    EKDAL. Og det gav de sig til at disputere om?
    HJALMAR. De vilde pröve på det; men så fik de den besked, at det var ligedan med kammerherre. Af dem var heller ikke alle årgangene lige fine - blev det sagt.
    GINA. Nej, hvad du kan finde på!
    EKDAL. He-he! Og det fik de på sin tallerken?
    HJALMAR. Lige op i öjnene fik de det.
    EKDAL. Du, Gina, han sa' det lige op i öjnene på kammerherrerne.
    GINA. Nej, taenk, lige op i öjnene.
    (Vildanden, 1884)

 

 

PS Augusti 06:

Hyper...

 

TÄNK OM vi hade hundars luktorgan. Kanske vi då blev som Roderick Usher i Poes The fall of the house of Usher:
    "Han tycktes lida av en onaturligt stegrad sinnesskärpa. Han kunde endast fördraga den mest smaklösa föda; han kunde endast bära kläder av ett visst slags tyg; alla blomsterdofter plågade honom; hans ögon besvärades av även ett dämpat ljus; och det fanns endast några få ljud - däribland ljudet av stränginstrument - som icke ingav honom fruktan och obehag."
    Ändå framställs Den Ultimata Vinprovaren ofta just så här. En dofternas Prinsessan på ärten med spröten hyperaktiva (jfr champagnegurun Richard Juhlins självbeskrivning i fjolårets Sommar...).
    Men hundar har annan smak. De gillar SKIT. Med deras näsor tvingades vi bli koprofager. Alternativt - likt Usher - fly världen...
    Devisen till Poes novell (av Béranger) är kongenial:
      Son coeur est un luth suspendu;
      Sitôt qu'on le touche il résonne.
      (Hans hjärta är en upphängd luta;
      såsnart man nuddar den ger den eko.)

 

PS November 06

Smaken...

 

Smaken är som baken! mästras vi när man ogillar vår smak. Chaqun a son gout!
    Men våra smaker är inte konstanta. De kan förändras. T ex med åldern.
    - Vi börjar med sockerdricka och slutar med Fernet Branca, sa Teddy Brunius, min gamle estetiklärare. Smak - avsmak - ny smak...
    Första Korinthierbrevet: "När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga."
    Vi kan också träna oss. Ingemar Hedenius (Den omoraliska anständigheten):
    "Min smak är nämligen inte given och bör inte heller vara det, emedan den måste uppfostras. Detta sker på två sätt: genom självstudier och genom mottagande av undervisning." Så får jag "även lära mig att se med ögon som inte ursprungligen är mina".
    Mogna. Och träna. Men de som gör varken eller? Och fortsätter att dricka sockerdricka (alkoläsk, euroschlagers, lotto, spedvaj, Expressen, Åsa-Nisse, dajm, Blend...). Har de fel när de hävdar SIN smak, SIN stjärthalva?
   Nej tvärtom. Smaken ÄR delad. En del har god smak, andra har dålig smak. Vad är det att bråka om?

 

PS December 06:

Plattityder

 

Hur avslöjar man en plattityd? Jo genom att påstå motsatsen. Blir resultatet en absurditet eller paradox är grundpåståendet en plattityd.
    Exempel: "lagom är bäst" ger negationen "för mycket (el för lite) är bäst" vilket är självmotsägande. "Lagom är bäst" är alltså (så länge "lagom" inte preciserats) en plattityd - platt, självklart, trivialt. OBS att negationen ibland kan ha underhållningsvärde, eftersom den så uppenbart driver med grundpåståendet...
    Här några fler vinskrivarplattityder - avslöjade via negationen/inversionen:
#  För finsmakaren är det inte kvalitet som gäller utan kvantitet.
#  Ett vin behöver inte vara dyrt för att smaka illa.
#  Viktigt att tänka på är att servera vinet vid fel temperatur och i fel typ av glas.
#  Champagne ska vara söt, varm och svindyr.
#  Tycker du att ett vin är gott så ÄR det otäckt.
#  Tänk på att det i slutändan aldrig är din egen smak som gäller.
#  Det underbara med vin är att man så snabbt blir fullärd!
    Vissa plattityder borde kanske snarare kallas klichéer, eftersom de inte är platta från början utan har banaliserats efterhand - genom utnötning. Plagiatörens mord på diktaren.
    Typexempel på kliché:
    En stor bourgogne vecklar ut en påfågelstjärt i munnen.
    Hit hör väl även branschens alla "stelnade uttryck": kluckande klappar, greppa en grappa, först till kvarn, skynda fynda... (i Allt om Vin hittar du fler)

Copyright © Hans Artberg om Vin 2018 | Powered by purePUBLISH | Hosted by WebOne AB