Hans Artberg om Vin

Meny

PS 07-11

2011
Feb: Zenon och fyllans omöjlighet
Mar: Hjärnan som vinprovare
Apr: Ärlighet
Sep: Granat eller tickande bomb?
Nov: Pseudonymt
Dec: Förvandlingen
2010
Sep: Om jag hade pengar...
Dec: Dionysiskt
2009
Mar: Blindbock
Apr: Nej tack!
Jun: Rädsla
Aug: Vin & koprofager
Sep: Ord...
Nov: Blint vs öppet
Dec: Om Kritik
2008
Feb: Bach på flaska?
Mar: Teknikfreaks
Apr: Vin & böcker
Maj: Vin & pengar
Jun: Droger...
Aug: Ond näsa
Sep: Vinprovaren som valp
Dec: BiBs & idioter
2007
Feb: Är vin konst?
Mar: Självsuggestion
Apr: Drömvin?
Aug: Den största konsten
Sep: "Vägra lyda!"
Okt: Uttalshjälp?
Nov: Fyllon förr och nu
Dec: Vin till vin!

 

PS Februari 11:

Zenon och fyllans omöjlighet

 

Ni känner alla till gamle greken Zenons bevis för rörelsens omöjlighet. För att ta sig från punkt A till B krävs att man först når punkt C, halvvägs mellan A och B. Och för att nå C måste man först nå D, halvägs till C. Osv i all oändlighet. I slutändan kan vi inte röra oss ur fläcken.
    Samma resonemang kan tillämpas på drickande. Låt oss säga att du för att bli full måste dricka två flaskor vin. Men för att göra det måste du först dricka en flaska. Och före dess en halv. Osv. Egentligen får du inte i dig en droppe. Du förblir evigt nykter.
    Tursamt för oss törstiga är att Zenons bevis är falskt. Modern matematik har (via uppfinningen "gränsvärde") visat att det bygger på en misstolkning av oändlighetsbegreppet. Skål för matematiken!

 

PS Mars 11:

Hjärnan som vinprovare

 

"Hur går det till när vår hjärna förmedlar endast en ringa mängd sinnesintryck till medvetandet ur det stora ingående kaotiska signalflödet? Vilka intryck är 'signifikanta'?"
    Frågar David H. Ingvar (Hjärnans futurum, 2001) - och svarar: "Det tycks vara så att sinnesintryck, som har tydligt överlevnadsvärde, prioriteras högt."
    Tillåt mig nu krympa frågan till mikronivå, till vilka av doftsignalerna vi registrerar ur ett vinglas. Om även här "överlevnadsvärdet" styr kan jag tänka mig en sorts hjärnans vinst- och förlustkalkyl, där dofter av varningskaraktär prioriteras först. Och därefter dofter som utlovar njutning. Mer neutrala dofter får vi sen leta upp mer avsiktligt/viljemässigt.
    Så här tycks också min näsa fungera. Finns några fel? Oxid, svavel, kork, flyktig syra... Om felfritt - "rent" - dags för nästa steg: förtjänster?
    Egentligen söker väl hjärnan "nytta" snarare än njutning, men låter nyttan urskiljas via lustkänslan (förutsatt att vår grundsmak är intakt...).
    Ibland tycker jag mig faktiskt uppleva originalsöket: Ah, så nyttigt!

 

PS April 11:

Ärlighet

 

I
Att vara kärv är att vara ärlig. Är det så? Ju fler IG, desto ärligare?
    Finns förstås mindre anledning att ljuga om fel än om förtjänster - men ärlighet är inte allt.
    Själv försöker jag undvika att döma viner jag inte begriper mig på. Kritiker som recenserar "hela släppet" bör vi misstro.
II
"Ärlighet varar längst" heter det. Bevisat av att det tar minst en timme mer att prova systemsläppen blint än öppet...
III
Du är hembjuden till goda vänner. Vad säger du om middagens trista rödvin?
    Om ingen frågar, säg ingenting. Taktfull tystnad är inte oärlighet.
IV
"Jag dricker bara vid festliga tillfällen!" försäkrade X. Och la till att dessa uppkom när han drack.
V
Vem kan vi lita på? Om det gäller vintyckare är primärtestet "Dricker de det själva?"
    Sen krävs förstås mer (som att inte ha näsan mitt i handen) - men med oförställdheten börjar det.

 

PS September 11:

Granat eller tickande bomb?

 

I Arne Törnqvists täta bok om Henrik Ibsen jämför han Ibsen och Strindberg:
    Strindberg kastar oss huvudstupa in i handlingen med första repliken: "I kväll är fröken Julie galen igen, komplett galen." Strindberg river av säkringen och slungar sin granat på raken under det att Ibsen apterar sina långsamt tickande tidsinställda bomber med metodisk precision.
    Och vidare:
    Strindberg är mer ohämmat subjektiv och iscensätter gång på gång sitt eget psykodrama. Hans inlevelse i karaktärer som är olik den egna är begränsad. Ibsens register är därvidlag mycket bredare.
    Inser ni likheten med viner? Raka pang-på-rödbetan-viner kontra mer komplexa och långtidsverkande.
    På provning vinner ofta handgranaten (typ Nya Världen-Shiraz). Men under en måltid, där tiden får verka, fascinerar alltmer den tickande bomben (typ fin bordeaux).
    Till vinprovare borde vi alltid ställa frågan: Vem föredrar du, Strindberg eller Ibsen?

 

PS November 11:

Pseudonymt

 

Ni känner alla till plojen att hälla över ett enklare vin på en finare tomflaska. Om ingen märker skillnaden är allt frid och fröjd, gästerna är impade, du själv spar pengar.
    Ovanligare - men coolare - är motsatsen: slå finvin på fulflaska (alt okänd flaska).
    Det senare gjorde franske författaren och Goncourt-vinnaren Romain Gary, när han under pseudonymen Émile Ajar gav ut bl a mästerverket Med livet framför sig. Det underbara (och som RG raljerar över i sin postuma Vie et mort d'Émile Ajar) var kritikernas reaktioner.
    Efter att i en TV-debatt först ha gjort ner hela Romain Garys verk utbrast en av dem (från Lire): "Ah! Ajar är verkligen en helt annan talang!" En kvinna sa sig t o m ha haft ett förhållande med Ajar: "Det var en riktig kåtbock."
    Jag har ännu inte hört nämnas nån känd vinproducent som buteljerat sig pseudonymt - men privat har vi alltså möjligheten.
    En dröm vore förstås att smyga in några såna här pseudonymviner på en Systemprovning - och sen avvakta kommentarerna...

 

PS December 11:

Förvandlingen

 

Antag att du - à la Kafkas Gregor Samsa - vaknade en morgon med extremt förhöjd smak- och doftförmåga. Skulle det ge dig nån fördel?
    Frågan slog mig när jag läste en passage i Karl Poppers En intellektuell självbiografi, där han diskuterar Darwin:
    "En fågel med en ny förmåga men utan de nya preferenserna [smakförändringarna] som den nya förmågan kan betjäna skulle inte ha några fördelar."
    Alltså: om du inte samtidigt bytte smakpreferenser fanns risken att du inte alls kunde njuta av dina nya organ. Troligen fick du tvärtom ett helvete - med mängden nya stanker som plötsligt omgav dig. Om du inte rentav gick under...
    Men - människan kan anpassa sig som individ, inte bara som art. Så antag att du till slut lyckades samsa nya anatomin med ny preferens.
    Som smak- och doftregistrator blev du nu ett fenomen, en seismograf. For runt i världen och slog gastrofilerna med häpnad.
    Men skulle vi lita på dina värderingar? Följa dina råd? Smaka dina recept? Ty i grunden är du ju - även om det till skillnad från hos Gregor Samsa inte syns - ett monster.

 

PS September 10:

Om jag hade pengar...

 

Hur skulle mitt drickande påverkas om jag var ekonomiskt oberoende?
    En sak är säker: jag skulle inte dricka MER. Själva törsten får inte sabbas.
    Inte heller skulle jag helt övergå till lyxviner. Bra husmanskost ger kontrast, vardag framhäver fest. Så gladtjut som Moncaro Verdicchio och Puycheric Syrah fick fortfarande plats.
    Det nya blev spännvidden.
    Förr köpte jag ibland Mouton och la Tache. Och jag minns tillfället på 70-talet när min blivande fru bjöd mig på Petrus -49, inhandlad för hutlösa 348 kronor...
    Idag kostar motsvarande viner hundrafalt mer och är förbehållna magnaterna.
    Men med pengar kunde jag nu fortsätta snedsprången, och även intensifiera dem. T ex ropa på vinauktioner.
    Kruxet är min jäkla moralism (nåns far har närt en kommunist vid sin barm...).
    Att konsumera vinflarror för pakistanska årslöner känns kompakt FEL.
    Som att krascha Mingvaser, elda med euro, grilla koalabjörnar...
    Men man kanske vänjer sig.

 

PS December 10:

Dionysiskt

 

Vinguden Dionysos (lat. Bacchus) kontrasterades av Nietzsche mot Apollon, förnuftets gud. Dionysisk konst var känslosam, upprymd. Apollonisk konst behärskad.
    Nu är väl den här fronden lite konstlad, känsla och förnuft låter sig utmärkt förenas.
    Fiffigare tycks Ibsens vinkling, Dionysos vs Kristus. Rus, livsglädje kontra asketism, försakelse. Hos "bo-kackaren" Ibsen ofta Södern ställd mot Norden, sol mot kyla.
    Livsglädjen har förstås sin baksida. Den döde fadern/rumlaren i Gengangere, kapten Alving, fick t ex en onämnbar sjukdom, som sen ärvs av sonen.
    Men asketismen är enbart baksida. Så här förebrår sig änkan Alving:
    De havde laert mig noget om pligter og sligt noget, som jeg har gåt her og troet på så laenge. Alting så munded det ut i pligterne, - i mine pligter og i hans pligter og -. Jeg er raed, jeg har gjort hjemmet uudholdeligt for din stakkers far, Osvald.
    Osvalds berömda "galenskapsreplik" på slutet är i grunden vettig, för att inte säga dionysisk:
    - Mor, gi' mig solen.

 

PS Mars 09:

Blindbock

 

HUVUDSKÄLET till att jag provar blint är inte fruktan för över- eller undervärdering utan för falsk igenkänning. "Typisk Alsaceriesling!" är t ex lätt att lura sig när man sett etiketten. Men kanske du blint hade sagt Österrike och Grüner Veltliner.
    Att objektivt fastslå typiskhet fordrar blindtest. Och typiskhet är för mig ett värde i sig hos vinet. En av Beethovens stora kvalitéer är att han låter just som Beethoven och inte som Mozart eller Brahms...
    Det här gör också att begreppet "gissa rätt" blir oväsentligt. Antingen är vinet typiskt - och då tar du det (som van provare). Eller också är det otypiskt - och då blir din felgissning intressant. Säger hur vinet egentligen smakar.
    Men det finns ju TÄVLINGAR i blindprovning! Jovisst - jag var själv med i Munskänkarnas rikslag vid 30-årsjubileet 1988 (då vi vann över Journalisterna, Sommeliererna, Monopolet - mycket för att vi i laget hade Jörn Ek, sedermera vinorakel på Arvid Nordquist...).
    Gissa vin är kul - men en lek. För mycket STATUS har lagts på konsten. Om vi prickar rätt eller inte beror ju ytterst på hur vinerna valts. Väljer du elakt kan (bör!) du finta all världens expertis.
    Och - en tränad tryffelhund skulle i princip klå samtliga.
    Men låt doggen beskriva eller värdera vinet - och du inser vad som är väsentligt.

 

PS April 09:

Nej tack!

 

- Jag tycker inte om vin! mästrar mig en eldfängd dam. Surt och strävt!
    Ärligt svarar jag:
    - Inte jag heller.
    Majoriteten av Systemvinerna nobbar jag - och jag antar att det är sånt hon mött. Samma sak när man hamnat på krog i hemmastan och tagit en Guinness.
    - Trodde du gillade vin!
    - Just det.
    Snobbism eller inte - husets vinare på pizzerian avstår jag gladeligen åt de mer bemedlade.
    Kanske det du ratar säger mer om din smak än det du väljer.
    2008 valde jag bort hela majsläppet. För det fick jag mycket dask (och ett par applåder).
    Men jag är utled på hajpade "kultproducenter", som tror de är Rothschild efter tredje skörden...
    Det finns viner som enbart smakar DYRT. Kompakt frukt, stor fat. Men helt utan själ.
    "Du är för insnöad på det gamla!" får jag höra. "Det intressantaste idag sker utanför klassikerdistrikten."
    Som sagt. Ja tack är harmlöst. Med nej tack hamnar du på dissektionsbänken.

 

PS Juni 09:

Rädsla

 

Vinsverige är en värld av rädsla.
    Importörerna är rädda - att svartlistas. "Skriv för guds skull inte att det kom från oss!" säger de när de privat fördömt Systemets korrupta offertförfaranden.
    Butiksanställda är rädda - att avskedas. Dvs om de offentligt skulle kritisera arbetsgivaren.
    Systemets ledning är livrädd - för skandal. Att råka säga något politiskt inkorrekt.
    Vinjournalisterna slutligen är rädda - att malla sig, verka snobbiga. Och därmed reta plebs och tidningsägare.
    En lätt stalinistisk värld alltså - där alla är rädda för alla.
    Att rädslan skulle försvinna med Monopolet är dock inte givet. Rädslan - fegheten - kan ligga djupare: i nationalsjälen.

 

PS Augusti 09:

Vin & koprofager

 

Kom från Sthlm efter att på Carovin ha provat Elio Altares nya årgångar. Mötte på tåget en gammal skolkamrat jag inte sett på länge, vi pratade lite om våra sysslor, och jag sa att jag även pysslat en del med vin.
    - Jo det tror jag att jag hört, sa han. Jag är själv mycket vinintresserad, nyss drack jag ett väldigt gott, Claude Val, känner du till det?

    Transformera "intresset" ovan till andra branscher - och det blir absurt:
    - Jag är själv mycket litteraturintresserad. Läste nyss en väldigt bra bok, Mitt liv som Bert av Bert Karlsson, känner du till den?
    - Jag är själv mycket musikintresserad. Hörde nyss något väldigt vackert, Rosen med Arne Qvick, har du hört den?
    - Jag är själv mycket filmintresserad. Såg nyss en favorit, Åsa-Nisse i raketform, har du sett den?

    Vad är det med VIN som gör att allt förskjuts och devalveras, vikt, pretentioner, anspråk. Att annars högt bildade och kravmedvetna blir koprofager?
    (Fotnot: "Koprofag" av grek. kopros, skit, och fagein, äta)

 

PS September 09:

Ord...

 

Krogscenario: tre herrar i livligt samspråk om en champagne de delar (en Krug med årgång, jag ser inte vilken) - druvblend, tappning, mousse, terroir...
    Ju mer de flänger orden, desto mindre tycks de bry sig om vinet. Förströdda sippar, som vore babblet godare än bubblet.
    Och jag minns Tranströmer, Från mars -79:


   Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
   for jag till den snötäckta ön.
   Det vilda har inga ord.
   De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
   Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
   Språk men inga ord.

 

 

PS November 09:

Blint vs öppet 

 

Ett medeltida bruk vid universitetsdisputationer var att opponenten före sin kritik tvingades sammanfatta disputandens teser på ett sätt som denne godkände. Därmed visande att han förstått dem.
    Gör man så idag blir man lätt missförstådd.
    De som känner mig vet att jag som provare favoriserar blindtest. Men i debatter försöker jag ibland försvara majoriteten kollegor som provar öppet. Finns ju goda skäl även för det:
    #  Du leds direkt in på rätt spår och slipper öda tid på irrbloss.
    #  Du kan gruppera vinerna som du vill, efter druva, ålder, land, pris etc.
    #  Du kan hoppa skitviner du annars tvingas prova (om det inte är BiBs förstås, som ju varnar genom sin form...).
    #  Du kan förbereda dig genom att i förväg läsa på om vinerna du ska prova.
    #  Sist men inte minst: du slipper hånas för dina blindmissar...
    Problemet när man smakar på motpartens argument är som antytts misinterpretation, många är obekanta med medeltidspraxis och tar dig för verklig blindmotståndare. Från en nätdebatt: "Hej Hans. Tycker du har fel i att blindprovning inte är bra professionellt..."
    En kompromiss är att prova halvblint, du känner vinerna men inte ordningen.
    Här finner jag INGA argument för (utom möjligen att man kan läsa på). Vad som händer är att du genom dina förväntningar börjar hallucinera, den där riojan du är så nyfiken på hittar du i en bourgogne, amaronen i en châteauneuf-du-pape osv. Vad som styr är inte analys utan fördomar.
    Alltså:
    Bäst är att prova blint (jfr PS Mars 09, Blindbock).
    Näst bäst att prova öppet.
    Sämst är att prova halvblint.

 

PS December 09:

Om kritik

 

- Ni proffstyckare representerar inte folket! gnys det ibland.
    I tidningen Folket skrev jag en gång ett motlägg:


- Men han har ju inget på sig! ropar ett enfaldigt barn.
    Och den blinda hopen faller snabbt in: Han har inget på sig, kungen är naken, kungen är naken!
    Ingen ser mantelns fina väv, färgernas lyster, mönstrets djärva linjer. Kungens nya kläder är olika allt annat man sett, därför ser man dem inte.
    Äntligen dags, tycker jag, att återupprätta kungens skräddare, de evigt förtalade.
    Oförskyllt har de fått agera spottkopp för seklers samlade konstförakt, från trångskallar som förtränger allt nytt, allt finstämt, allt de inte omedelbart ser framför sig.
    Kan ni tänka er bättre symboler för alla tiders misskända konstnärer än kungens bägge skräddare, skapare av den vackraste väv som spunnits, recenserade av en snorunge och en gatumobb?
    (Hans Artberg: Kantbollar)

 

 

PS Februari 08:

Bach på flaska?

 

Johannes Brahms blev en gång i Koblenz bjuden på ett mycket exklusivt Rhenvin.
    "Det här Johannes", sa slottsherren, "är i vinets värld vad du är inom musiken."
    "Ta då bort det", röt Brahms, "och ge mig Johann Sebastian Bach!"
    Vad är ett "stort" vin?
    Ja definitivt inte bara lust och fägring...
    Nära förnimmelsetrösklarna är ofta tecknen omvända. Multna löv kan fascinera mer än rosor, gödsel mer än svarta vinbär. Ett stråk diesel ger Riesling extradimension - precis som en vass nagel kan krydda en smekning. Traditionellt ont och gott uppstår först när doserna ökar.
    Det är i det här värdespelet - mer än i "behagens" mängd och längd - som viners storhet bör sökas.
Konstprofessorn Teddy Brunius skriver (Estetik förr och nu, 1986):
    "Konsternas former skall inte bara väcka en sorts upplevelse, av lust och behag. Våra konstupplevelser är också bundna vid olustupplevelser, och just därför desto mer intensivt erfarna..."
    Problemet med Bachvinerna är att de vid bredare provningar (typ System-släpp) kan komma bort. De kräver tid och skärpa, och överröstas lätt av scenens mer direktintagande.
    Egentligen borde man aldrig yttra sig om ett vin förrän man följt det under en hel måltid. JSB blir då bara större och större. Medan "godiset" i bästa fall håller tiden ut...

 

PS Mars 08:

Teknikfreaks

 

   - Hur många plantor per hektar?
   - Vilken typ av jäst?
   - Malolaktisk jäsning på stål eller ek?
    Vid producentbesök finns journalister som ALLTID frågar sånt här.
    Har man egen vinodling att måna om? Eller vill man bara spela clever?
    För producenterna tror jag den här falska kollegialiteten ofta känns skrattretande (även om de förstås inte visar det). Som att se barn låtsas läsa...
    Vad de VILL höra är reflektioner kring den färdiga produkten. Konsumentens reaktion, inte kvasibondens.
    Här är producent-provare jämspelta. Kanske t o m med fördel provaren, med hans/hennes större referensram.
    Okej. Det finns teknikfreaks. Faktanördar. Som samlar vetande för vetandets egen skull. Latinska växtnamn. DNA-profiler. OS-medaljörer sen 1896. Pi-decimaler. Plantor per hektar...
    Helt koscher. Så länge du inte plågar omgivningen.

 

PS April 08:

Vin & böcker

 

Som gammal litteraturkritiker jämför jag gärna vin och böcker. Likheter, skillnader.
    En intressant skillnad är behandlingen i media. Medan skitböcker överhuvudtaget inte recenseras, är för vinskribenten plonket ofta huvudspåret.
    Ekonomin spelar förstås roll. Men också att böckernas skit är lättare att avgränsa. Fattigt språk, förenklade intriger. "Fabriksljug". I handeln ställs de här böckerna på särskilda hyllor.
    Men undantagsvis föds även här mästerverk. På 1800-talet slet författare i mångtusental med en ny genre, tidningarnas följetonger. Bland dem en Balzac, en Dickens. Som trots mördande publicistkrav (respektabilitet, politisk försiktighet, klara hjältar och skurkar, lyckligt slut, syndens straff, dygdens belöning...) lyckades skapa liv.
    Inget gör mig gladare än när jag hittar "Dickensviner". Gjorda för bred publik - men med förmåga att glädja även den kräsne. Problemet här är Marknaden. När den vädrar "Dickens" skenar priset. I bokvärlden råder det omvända...
    Avslutningsvis. Om det finns guldkorn i träsket, göms inte också skit i finlitteraturen? Jo. Mitt favoritexempel är den prisade Paulo Coelho (Alkemisten...). På ett vackert språk sprider han den hiskligaste New Age-dynga. Coelho är fördummande. Dvs fascistisk.
    Här hittar jag ingen vinparallell. Inga "Coelhoviner". Visserligen finns gott om statusslott jag anser överskattade. Men "fascistiska" skulle jag aldrig kalla dem.

 

PS Maj 08:

Vin & pengar

 

I
- Såna där viner som du rekommenderar har vi inte råd att köpa! hör jag ibland från personer med ny Volvo, senaste platt-teven, båt, sommarstuga och hela paketet.
    Skitsnack förstås. Gäller inte "råd" utan PRIORITERINGAR. Och jämfört med kapitalvaror är vin billigt.
    Jag är glad att jag för min lycka inte behöver ständigt nya bilmodeller utan klarar mig med världens vackraste, Alfa Romeo Alfetta -76, en gång köpt för 26 000:-.
    Och TV-programmen är ju platta som de är...
    Ger plats för ett och annat Mouton-tjut.
II
- Har du druckit upp den där!? I London skulle du fått minst 20 000 för den!
    Samma personer som ovan - men nu plötsligt vinintresserade...

 

PS Juni 08:

Droger...

 

Vin - drog eller livsmedel? Bägge definitionerna hörs i debatten.
    Vad som avgör är hur drycken används. FUNKTIONEN.
    Heroin och kokain är alltid droger. Ingen tar det för att det ger näring eller för att det är gott. Personlighetsförändringen, "ruset", är enda syftet.
    Vin kan vara drog. Typ och kvalitet spelar då mindre roll, avgörande blir pris och procent (om du inte har råd att låtsas finsmaka...).
    Vanlig tobak är lite speciell. Cigarettrökare hävdar ibland att det är "så gott!". Jag tvivlar. Möjligen gör det gott. Likt alkoholistens dagligdos kosken.
    Men cigarrer då?
    Jag minns för länge sen i Chile, Allende satt vid makten, optimism och oskuld rådde bland unga. Jag liftade med några studenter som plötsligt bjöd på marijuana. Chile ansågs då ha världens bästa råvara, så jag tänkte jag skulle testa. Kruxet var att jag som icke-rökare (tog sporadiskt en cigarr...) inte drog halsbloss. Medan mina inhalerande värdar blev ystrare och ystrare satt jag och kontemplerade smaken. Så sa jag det mest förbjudna: "God tobak!" Och höll på att bli avslängd.
    Rus eller njutning? Ibland är gränsen knivskarp.

 

PS Augusti 08:

Ond näsa

 

DOFTERNAS RIKE är för oss människor terra incognita. Här häskar andra: djur och insekter.
    Plats alltså för demonisering.
    Två av litteraturens värsta monster - Patrick Süskinds Jean-Baptiste Grenouille (Parfymen) och Thomas Harris Hannibal Lecter - har följdriktigt getts extravaganta doftsinnen.
    Grenouille vädrar sina mordoffer på långa avstånd - likt ett jagande rovdjur:
    När Auribeau dök upp till höger om honom, hängande uppe på bergskrönet, kände han på lukten att han nästan hade hunnit ifatt de flyende. En kort stund senare var han i jämnhöjd med dem. Hans näsa urskilde nu var och en av dem, den urskilde till och med lukten av deras hästar.
    Medan Lecters näsa mer är "freak show". Som hans sexfingriga vänsterhand...
    Men budskapet är samma: dofterna förskräcker.
    Släkt med ondskan är vansinnet. I Edgar Allan Poes skräcknovell The fall of the house of Usher har Roderick Usher, ättens siste, av misstag begravt sin syster levande. Hans accelererande själssjuka beskrivs somatiskt - som "en onaturligt stegrad sinnesskärpa". Återigen djuret/demonen. Men nu jagat, inte jagande:
    Han kunde endast fördraga den mest smaklösa föda; han kunde endast bära kläder av ett visst slags tyg; alla blomsterdofter plågade honom...
    Näsan är vår bockfot.

 

PS September 08:

Vinprovaren som valp...

 

Allsången ekade genom bussen: "Je suis fier oui oui oui, je suis fier non non non, je suis fier d'être bourguignon..."
    Det var mitt första besök i Bourgogne, jag hade kommit till Beaune tidigare på dagen och upptäckt att den här kvällsliga vinsmakartouren var den sista för säsongen. Prisande min stora tur hade jag anmält mig.
    Teoretiskt kände jag alla de stora namnen, Pommard, Vougeot, Meursault, Chambertin, Musigny, Corton... Nu skulle det bli praktik!
    Alla andra på bussen var fransmän. Lovade gott. Och jag talade franska, inga problem att förstå färdledaren.
    Men - ingen lyssnade. Man pratade och skrattade. Och efter första vinstoppet sjöng man...
    Det här var inte vinprovning - det var fête de cochon, grisfest.
    OK, om vinerna smakat hade jag väl kunnat supa till. Men de var odrickbara.
    Nästa dag vid frukosten på mitt lilla familjehotell beklagade jag mig: Var det så här Bourgogne vann vänner?
    Värden konfererade med sin fru. Kom så tillbaka med en flaska: "Den här är gjord av min svåger, drick så mycket du vill."
    Minns bara att på etiketten stod Côte de Beaune. Och att det var GOTT - och att jag drack halva flaskan.
    När jag senare berättade att jag hyrt cykel, för egna vintripper, fick jag tusen goda tips. Liksom jag även fått av cykelhandlarn.
    Bacchus prövar blott, han ej förskjuter.

 

PS December 08:

BiBs & idioter

 

   - Söt Riesling är pedofildricka!
   - Fy fan för eko-viner!
   - Nya världen-Pinot, bläh!
   - Alla som köper vin på BOX är idioter!
    I vänners lag släpper vi fobierna lösa.
    Men så plötsligt kontrar en du trodde du kunde lita på: "Jag köper ofta BiBs, en del är riktigt skapligt..."
    Hur agera? Här har du kallat en god vän och kollega för idiot...

    Jag vet två pilotfall:
    Ingemar Hedenius vs vännen Bror Hjorth:
    En gång kom vi att tala om kläder. Inte utan ett visst förakt pekade han på mig och utlät sig: "På det där sättet kan inte en konstnär gå klädd." Härtill invände jag att Sven "X:et" Erixson, Gideon Börje och Nils Möllerberg, samtliga av Bror högt skattade konstnärer, klädde sig på samma sätt som jag och såg ut som obetydliga byråkrater eller detaljhandlare. På denna verkligen starka invändning svarade Bror med ett underbart uttryck, nämligen: "Jo, det förståss".
    (Om stora män och små, 1980)
    Povel Ramel vs vännen Sten Broman:
    Och när ärkekategorikern Broman konstaterade att "alla som tycker om di där Helan och Halvan är idioter!" och jag, i försvar för ett par av min ungdoms hjältar, förklarade att jag nog fann dem lustiga ibland, sa Sten: "Det är en annan sak!"
    (Som om inget hade hänt, 1999)

    Sköna repliker att knycka - om du klarar det. Hedenius:
    Jag har försökt lägga mig till med just den repliken och även Brors tonfall, när någon säger att jag har fel. "Jo, det förståss" - men det går dåligt, sannolikt därför att jag just inte har något av Brors underbara blandning av tolerans och orubblighet.

 

PS Februari 07:

Är vin konst?

 

(Ursprungligen tryckt i Dina Viner 12/92...)
    Vinskribenter tar gärna väldigt lätt på den här svåra frågan. "Vin är ett stycke levande konst" fastslås gesvint i Första Vinboken (Granqvist/Gröntoft). Lika sorglös är Edouard Kressman i Vinets underbara värld: "Vin och musik är de enda två konstarter som..."
    På munskänksjubileer och liknande hörs darrande stämmor försäkra vinmakarens konstnärsstatus och vinets jämlikhet med katedraler och epos.
    (Även jag min Brutus har i skrift blåst upp mig till att "Vinet är munhålans konstart"...)
    Vi vill tydligen att vin ska vara konst. Ordet blir en galonsmössa vi sätter på buteljen för att den - och vi - ska mötas med större respekt.

    Borde vi kanske nöja oss med "konsthantverk"? Skillnaden ligger då i pretentionen. Konst gäller anspråk mer än fulländning. Det finns misslyckade konstverk. Torn som rasat. Men som ändå pekar mot rymden. Beethovens första symfoni tillhör inte det bästa han gjort - men är ändå konst. En på sin pretentionsnivå fulländad produkt som Pasquas Cabernet Morago är och förblir underhållning. Den siktar på trädtopparna - och når dit.
    Finns det viner som likt Beethoven - och all sann konst - siktar mot stjärnorna? Och som samtidigt har tekniken och instrumenten att nå dit (konst är förstås samtidigt hantverk)?
    Det är första frågan.
    Den andra frågan: Om nu så vore, kan dessa viner förmedla budskap?
    Konst är ju också kommunikation. Ett möte med en annan människa. Ett uppgående i en annan människa. (Jag vill påstå att endast konsten och kärleken medger ett sådant möte.) För att ett vin ska vara konst räcker inte enbart pretentionen/prestationen. Vinmakaren måste också kunna uttrycka sig själv. När vi dricker vinet ska vi dricka dess skapare.
    Testet skulle vara att vi i varje droppe känner upphovsmannens närvaro (som vi i t ex Beethovens sjunde symfoni i varje takt hör titanens andhämtning).
    Blindtest visar lätt att vinet saknar den uttryckskraften. Det blir som vid fågelsång, vi känner arten men inte sångaren. Hur lyckliga drycken än gör oss förmår den inte "översätta själen".

    Mitt svar blev: vin är INTE konst. Stort hantverk/konsthantverk. T o m vetenskap om ni vill. Men inte konst.
    Jag är besviken. Jag hade hoppats på motsatsen.

 

PS Mars 07:

Självsuggestion

 

Ni känner kanske till Pasteurs berömda experiment där han lät en grupp kännare jämföra två viner, ett av dem kokt ("pastöriserat"). Ingen anade ont, alla fann snabbt skillnader mellan glasen. Men vinerna var alltså identiska, upphällda från samma flaska.
     Falsk tro föder lätt motsvarande upplevelser. Pasteur kallar det autosuggestion.
     I vinprovarbibeln Le goût du vin berättar bordeauxprofessorn Emile Peynaud en anekdot från en finkrog i Etoile-kvarteren. Han och några kollegor beställer ostron och till det en vit Graves, Carbonnieux 1970. Sommelieren avråder: "Det är ett vin från Bordeaux, man tar inte ett sött vin till ostron..." De tar vinet ändå (vet ju att det är torrt; Peynaud har själv analyserat det: "bara ett uns restsötma, ett och ett halvt gram"). För att bota sommelieren från hans idé att alla vita bordeauxer är söta ber de honom testa. Peynaud:
    "Han smakar, och triumferande: - Jag sa ju det, det här vinet är inte torrt, det är sött!"
    Fördomen bedrar visdomen.
    Risken för självsuggestion är förstås ett argument för att prova blint. Speciellt när det gäller värdering - en fin etikett lockar lätt till överskattning (extragrymt om innehållet är fejkat, Pétrusflaskan fylld med Cardinal...).
    Själv blindprovar jag främst för att bekräfta typiskhet. Druva, land, stil. Öppet är det ju geschwint att hallucinera igenkänning. Se vad du tror.
    Bättre tro vad du ser.

 

PS April 07:

Drömvin?

 

Ni minns kanske scenen i MATRIX där "förrädaren" förhandlar med fienden på en restaurang i deras simulerade datavärld (= Matrix). Han snurrar bourgognekupan, smakar oxfilén: "Jag vet att vinet och biffen inte finns på riktigt - men ah så gott!"
    Det här kom vi att dryfta vid en middag jag var på: Går det att "inifrån" framkalla doft- och smakintryck, kan vi drömma gastronomiskt?
    - Ja varför inte, sa en bordsgranne, har vi sexdrömmar kan vi väl ha vindrömmar, våtdröm som våtdröm! Kanske för övrigt hela livet är en dröm?

 

Livet en dröm-teorin... Som filosofilärare har jag ofta mött den. Och avvisat den. Även i skrift (Kantbollar):
    "Tänk om det bara är en dröm alltsammans? Motivet finns hos Calderón, Shakespeare, Holberg. Behandlat som LEK. Men frågan kan också tas strängt allvarligt.
    Empiristen Berkeley (1700-talet) driver den så hårt att endast införandet av begreppet 'Gud' räddar honom från att bli ensam i universum, fånge i sina sinnesdata.
    Även Descartes nödlandar med 'Gud'. Före dess tvivlade han på allt, utom på att han tvivlade. Därmed hade han bevisat sin egen existens - men inget mer. Nu är han själv ofullkomlig, alltså måste det finnas något fullkomligt, dvs Gud. Eftersom Gud är fullkomlig luras han inte, alltså är livet verkligt och ingen gäckande dröm. Voilà!
    Själv har jag en simplare lösning.
    Varifrån kommer materialet till våra drömmar? Från vakenlivet. Om nu även vakenlivet är en dröm (= dröm 2) måste materialet till den stamma från ett 'högre' vakenliv (= vakenliv 2). Att DÖ i vakenliv 1 vore då identiskt med att VAKNA från dröm 2 (intressanta paralleller kan här dras mellan före uppvaknandet-tankar och nära döden-upplevelser...).
    Men detta nya 'efterdödenliv', vakenliv 2, kan också det vara en dröm (= dröm 3), som i sin tur kräver ett vakenliv 3 osv. Livet en dröm-teorin leder med andra ord till en s k infinit regress, med drömmar och uppvaknanden i all oändlighet. Jag finner det absurt, och stannar vid vår trygga dröm- och vakenvärld av första ordningen."

    Min lösning snabbdrog jag nu vid bordet. Jag vet inte om de svalde den. Men ursprungsfrågan kvarstod: Kan vi drömma (= dröm 1) doft och smak?

 

PS Augusti 07
Grieg in memoriam:

Den största konsten...

 

4/9 firar grättne bluesvätten Edvard Grieg (156 cm) 100 år som död. I ett brev 1900 till bäste vännen Frants Beyer summerar han (fast han menar Gourmet...):
    "Jeg er på mine aeldre Dage bleven en Gourmand, således opfattet NB, at jeg vil have lidt Mad, men god Kvalitet og ordentlig tilberedt."
    Och lite senare: "Ja, jeg holder på de åndelige Dramme, de har ingen Reaktion efter sig."
    1993, vid 150-årsfirandet av Griegs födelse, besökte jag festspelen i Bergen. Hamnade i ett "upplevelserum", mörklagt, med musik från dolda högtalare. Ett underbart körstycke med manlig solistrefräng: "Ingen har man elsket over hende, ingen..."
    Bredvid mig satt Peter Ustinov (som jag på kvällen skulle se i Grieghallen, i tidernas bästa ståupp-show): "What is this!?"
    "No one has ever been loved like she, no one..."
    Ackurat. Men vad var det?
Senare kollade jag upp. Jeg lagde mig så sildig, Album for Mandssang op. 30, inspirerat av nedtecknade norska Fjeldsmelodier. Griegs geniala drag var att ur den enkla texten lyfta ut ordet "ingen" och låta det ljuda på nytt, som ett eko. Oändligt gripande!
    Är det inte det som är den största konsten, kok- eller annan? Att av en enkel råvara göra något glimrende...

 

PS September 07:

"Vägra lyda!"

 

- Trotsa vinproffsen! Drick det du vill!
    Sa vinproffset.
    Om det här ska efterlevas får vi problem. Det första budet tycks slå ut det andra. Men samtidigt sig själv...
    Från läsare får jag ibland såna här klurigheter - tack! - och brukar svara via mejl. Men nu väljer jag webben, och ett egencitat (Kantbollar: Jag ljuger - alltså talar jag sanning?). Take it or leave it:


- Vägra lyda order, annars blir ni skjutna. Givakt!
    Hur agerar ni, ställer ni er i givakt eller inte? Framför er står kaptenen med osäkrad revolver...
    Ska jag vägra lyda redan vid första ordern? Och alltså LYDA order. Men då bör jag ju följa ordern och VÄGRA lyda order. Osv.
    Dilemmat är en variant på den s k lögnparadoxen: "Detta meddelande är falskt." Om det är falskt att det är falskt så är det ju sant. Men då ÄR det ju falskt... (Finns även som Klintbergare: universitetsprovets "Är detta en fråga?")
    Lösningen ligger i att förbjuda självreferens. Ett pekfinger kan inte peka på sig själv. En lapp med "Detta meddelande är falskt" som enda påskrift är meningslös. Vilket meddelande? frågar vi oss. Här finns ett underförstått KOLON. "Detta" står för "följande". Följer inget skakar vi bara på huvudet.
    Filosofiskt talar man om meta-satser. Utsagor om andra satser. Säger jag "jag ljuger" är det ett överordnat yttrande, gällande allt ANNAT jag kan tänkas säga.
    I öppningssituationen skulle jag alltså INTE ställa mig i givakt. Ordern att vägra lyda order är en meta-order, kvarstår själv men häver allt som följer.
    Sen kan vi bara hoppas att kaptenen har samma insikt.


Och vinproffset? Ja, enligt resonemanget ovan manar han oss att TROTSA vår egen smak. Men samtidigt vinproffsens smak. Vi får skaffa tärning...

 

 

PS Oktober 07:

Uttals-hjälp?

 

Tjanti, alkass, polli fusse, boschololajs...
    Inte dina uttal förstås, men säkert har du hört dem. Inte minst hos systembutikernas "välutbildade personal"...
    I Systemets senaste kundenkät löd ett av svaren (Bolaget 3/07):
    "Komplettera med uttalsinformation på vinerna i katalogen och på nätet. Det fanns förr i systemkatalogen..."
    En del av er minns säkert det här "bonnlatinet", som det kallades. Uppskattades av de flesta, fördömdes mest av språkstroppar. Men det fanns ett problem.
    I en rad artiklar på 90-talet påpekade jag alla FELEN i infon. Linschbásch i stället för det rätta längschbásch (med nasal). Vernákia di san djimidjánå i stället för vernátscha di san djiminjánå. Och alla accentfelen: teråldégo, aljaníkå del voltóre i stället för terå´ldegå, aljánikå del vóltore. Osv.
    Manualer måste vara korrekta!
    Systemet försvarade sig med att man saknade resurser att anlita språkexpertis (trots att katalogerna trycktes i miljonupplagor...).
    Och så en dag var infon borta.
    "Passar det inte så får det vara!" Tycktes man mena.
    Så onödigt. I stället för att korrekturgranska i efterhand hade jag kunnat göra det i förväg. För en femhundring. Ungefär vad jag tjänade på min samlade polemik...

 

PS November 07:

Fyllon förr och nu

 

Det här skrevs -92 - men tycks idag bara bekräftat:
    Jag har "fylletycke". Eller snarare hade. Under 70- och 80-talet drog jag alltid på mig stans förlupna. I gågatsvimlet var det mig de valde ut för sina tiggerier, inte Hederlig Svensk, som generat vek av mot husväggen. Kanske det berodde på att jag mötte deras blickar, visade att jag inte skydde dem.
    Många av "dräggen" dolde märkliga livsöden. Ofta tragiska och gripande. Värst var förlusten av familj och barn. En del hade berest haven, mött fjärran länder, exotiska kulturer. En var musiklärare ("numera retirerad", som han uttryckte det). En dag hade han stött på ett piano i ett församlingshem, men blev utslängd mitt i Pathétique-sonatens förstasats.
    Jag gav dem råd om vinval. La emellan de tior som fattades: "Aurora och sånt skit kan ni ju inte dricka!" Men det här var förr. Även jag min Brutus är nu Hederlig Svensk. Vi har idag fått en ny generation A-lagare, yngre, oerfarnare, men samtidigt mer professionella i sin yrkesroll. De utgör första kullen rent samhällsutbildade parasiter, offer för en socialsväng som sår bacillen redan i tonårssjälen: vi tolererar allt, fordrar inget.
    Forna tiders fyllon hade minnen. Och stolthet. Och var ibland personligheter. Nyrekrytanderna har ingenting. Utom sitt oändliga självförakt. Det gör dem dubbelt tragiska.

 

PS December 07:

Vin till vin!

 

Vad dricker man till X?
    Frågan är lika klassisk som uttröskad. "Beror på tillagningssätt, plats, årstid, personlig smak", säger handboken.
    En ny syn på frågan fick jag för några år sen vid en kurs på Vin & Sprits dåvarande gård Rabiega, under ledning av Lars Torstenson. Deltagare var ett tiotal mat- och vinskribenter. Så här gjorde vi:
    Före måltiden (med redan spikad meny) ställdes några dussin blandade flaskor för en första inspektion. Gemensamt valde vi vilka som skulle öppnas. Dessa provades, gallrades en andra gång. Kvar blev ett batteri på 8 viner (vad jag minns 2 vita, 1 rosé, 3 röda, 2 söta). Även om tanken initialt var att vissa skulle passa till entrén, andra till huvudrätten resp desserten serverades alla vinerna samtidigt. Man vet aldrig, kanske dessertvinet passar till förrätten osv.
    Alla viner provades till alla rätter. Mycket blev bekräftat - men spontant skedde också oväntade nybindningar. En inledande pasta med grädde och dragon drog till sig sauternen, några njöt Pichon-Lalande till skaldjursfat med gambas.
    Och - här kom det nya - vissa rätter blev bäst med en kombination av viner, som dracks växelvis. Många viner fungerade inte ensamma men som komplement till ett annat, ofta lättare (jfr snaps & öl!).
    Variabeln X i början behöver alltså inte enbart stå för Pigeon aux Lantilles och Crème Brûlée, frågan kan även gälla vad vi dricker till Clos d'Ière -90.
    När det gäller mat är den här bukett- eller palettfilosofin inget konstigt, men för vin tror jag den är ny: med ens blir vinväljandet väl så komplext som matlagandet, sommelieren lika viktig som le chef de cuisine.

 

Copyright © Hans Artberg om Vin 2018 | Powered by purePUBLISH | Hosted by WebOne AB