Vin & skocka? (Nov 02)
Dövtest (Mars 03)
Enologik (Okt 03)
180-gradersskalan (Nov 03)
Instant knowledge (April 04)
Sallad! (Juni 04)
Minns Morse! (Feb 05)
Un bon calvà! (Apr 06)
Dronningens vin (Okt 06)
Två spänn för en Mouton (Jun 08)
Cigarrtankar... (Dec 08)
Fyllesnack (Mars 09)
"MegaWine" (Aug 09)
Déjà-bu (Sep 09)
Öra, näsa... (Sep 09)
Betingad smak? (Okt 09)
Cigarrer (Okt 11)
Smakfråga (Mar 12)
Bruk & beroende (Jun 12)
Likhet inför drogen (Sep 12)
Lära som man lever... (Dec 13)
Hängivenhet (Jun 14)
Stupnykter (Aug 14)
Luras (Jun 15)
À propos PROV (Jan 17)
Vin & sanning (Aug 17
Clever Trevor (Mar 18)
Om uttal (Sep 18)
Det var en gång (Dec 18)
Våra intressen (Jun 20)
Rakt på sak (Aug 20)
Fobier (Jan 21)
Statistik och "spänning" (Feb 21)
Hur jag inte träffade min fru (Mar 21)
NN (Maj 22)
À propos ingenting (Nov 22)
I Vinet till maten skriver Catarina Hiort af Ornäs och Cecilia Ribbing om vin till grönsaker:
"Vissa grönsaker kan ha en så kraftig syra eller kärv smak att vinet inte har en chans att hävda sig. Ett bra exempel på det är kronärtskockor."
Fram till nyligen höll jag med. Då testade jag till skockan en överbliven vinskvätt, mest för att inte låta alkohol förfaras. Och plötsligt sa det kluck!
SÅ HÄR lärde mig en gång en servitris på Café Procope i Paris (innan det blev turistfälla) att äta kronärtskocka:
På en flat tallrik häller du i mitten en spegel olivolja, i den lite vinäger så det ser ut som ett stekt ägg. Mal över svartpeppar, rör om lätt med gaffel. Runt kanten närmast dig strör du salt. Bladen från den kallsköljda kokta skockan - på separat fat - dras sen genom vinägrett och salt innan de förs till munnen. När bottnen strippats naken rensas den och klyvs i såsresterna. Är ni två kan ni utmärkt dela en skocka; ställs då mitt emellan er, mycket sensuellt!
Ju finare olja/vinäger, desto bättre. En supermix är extra vergine från Capezzana och aceto di vino bianco från Volpaia.
VINET ja. Vad vi hade kvar i kylen var en kvarting Clos de Paulilles, ung högröd rosé, syrlig, komplex, fruktig med beska. 50% Syrah, 50% Grenache. En bra rosé med de egenskaperna inte bara hävdar sig mot utan rentut pollinerar misskända cynara scolymus.
SYSTEMETS journalistprovningar är stökiga sittningar. Prat, stoj, mobilsignaler...
Vid provningen före jul bad jag församlingens Supersnackare att dämpa sig lite - varpå han provocerat rekommenderade öronproppar. Jag tog rådet ad notam, så år 2003 provar jag inte bara blint utan även DÖVT (Apotekets Bilsom gul, à 19.50:- för åtta par).
Kanske inte så socialt - men vilsamt.
Den här lilla övningen publicerade jag en gång i Munskänken. Alltid retar det nån, tänkte jag...
- Smakar det, så kostar det!
Sa vinprovarn.
Men vad är frasens fulla innebörd - rent satslogiskt? Jo följande:
1/ Om vinet verkligen SMAKAR (dvs är "stort"), är det med nödvändighet dyrt (Modus Ponens).
2/ Om vinet INTE smakar (dvs är "litet"), kan du överhuvudtaget inte yttra dig om priset; vinet kan vara dyrt eller billigt.
3/ Om vinet KOSTAR, kan du säga noll om smaken; vinet kan vara stort eller litet.
4/ Om vinet INTE kostar, är det med nödvändighet litet (Modus Tollens).
En mejlare efterlyste en mer differentierad skala än min ”grova fyrstegsmodell” (som dessutom inte är nån absolut skala utan försöker mäta vinets grad av fulländning i sin typklass...).
Kanske han hade köpt min 180-gradersskala, ursprungligen lanserad i Folket, och senare i Munskänken 6/99:
- Vad tyckte du om Beatles nya?
- Inget vidare. Högst 45 grader…
Jag hade en studiekompis i Uppsala som dömde allt i erektionsvinklar. Botten var noll grader, inget utslag. Toppen 180 grader.
I debatter med kollegor idag om tidningarnas ”getingskalor” har jag försökt propagera för det här systemet. I stället för dessa begränsade baggar och bin för att klassa filmer, skivor, dryckjom kunde man införa 180-gradersskalan: en halvcirkel från klockan sex till tolv, med en penis som visare.
Betydligt subtilare, och klart mer effektfullt.
Vem blir först?
(av Majbritt Sjödin)
”Bli vinkännare på 40 minuter” utlovade ett av föredragen på Vinordic senast. ”Provning av fyra viner.” En boktitel lovar dig lönen ”på nolltid”. Allt NU!
Men varför begränsa sig till vin?
- Bli litteraturkännare på 40 minuter.
Läsning av fyra dikter.
- Bli konstkännare på 40 minuter.
Titt på fyra tavlor.
- Bli operakännare på 40 minuter.
Lyssna på fyra arior.
Möjligheterna är oändliga…
Jag har ett problem: jag är köttätande vegetarian. Till varje måltid, oavsett meny, måste jag ha sallad.
Akut blir läget på Fina Krogen. Gourmetkockar hatar råa grönsaker. För enkelt!
På Oaxen – skärgårdskrogen många kallat Sveriges bästa – tar vi stora degustationsmenyn. Oändligt gott och raffinerat. Men så var det grönskan (särbeställd förstås).
Man försökte nog. Ville väl. Men korslagda örtkryddor är inte min idé om sallad…
På finkrog mår jag bra vid bordet. Illamåendet kommer efteråt.
Före jul repeterade jag mina Morse-deckare (Colin Dexter). Några förprickningar:
"Vad rekommenderar ni?"
"En halvflaska Médoc? Utmärkt årgång! Ni kan knappast hitta nåt bättre än det."
"En helflaska är nog bättre", föreslog Morse.
Morse hällde upp ett glas öl åt sig. "Champagne är en härlig dryck, men visst blir man törstig av det?"
"Jag är säker på att ni har rätt. Men mina medicinska rådgivare har varnat mig för att det kunde vara oklokt att sluta dricka
alkohol vid min ålder."
"Vad vill ni ha att dricka, sir?"
En underbar fråga.
Och han drack - tvångsmässigt, törstigt, lyckligt.
"Kan han steka ett par ägg? Med pommes frites?"
Hon svarade att hon var säker på det - nåja, nästan säker - och gick för att undersöka saken.
"Lew-is! Det här är ett ställe som är berömt för sitt kök!"
"Då bör det ju smaka bra då, sir."
"... Och det är på tiden att någon påminner er om att ni är vid polisen för att sänka brottsnivån, inte den förbannade ölnivån."
Lewis kände sig fortfarande på djärvt humör. "Borde ni inte tänka på det där som polischefen sa..."
"Tänka? Det är precis därför jag är här - för att tänka! Jag kan inte tänka om jag inte får en chans att tänka. Ni inbillar er väl inte att jag dricker bara för nöjes skull?"
Le Havre, sent 60-tal, jag ska om några timmar ta båten till England, först bara en sen lättlunch.
Jag beställer.
"Non non!" säger le patron. "Non non, Monsieur!" Och korrigerar till finare rätt.
Samma för vinet. "Non non, Monsieur!" Finare vin...
Så dags för kaffet. För att slippa kritik - och få tyst på frassen - tillfogar jag: "Et un bon cognac s'il vous plaît."
"Non NON Monsieur! Un bon CALVA!"
Naturligtvis. Don efter region. I Normandie...
VI SATT på trivsamma Fiskekrogen i Bergens hamn och hade nått fram till efterrätten. Ni vet hur det är när man mår bra: man vill må bättre. Vi bestämde oss för ett dessertvin.
Det fanns inget. Men så sa nån i köket: "Dronningens vin da?" Drottning Sonja hade varit här tidigare på dagen och bjudits en specialinskaffad sauternes, halva flaskan fanns kvar. Inget av toppslotten, men en "god tvåa". Den blev nu vår.
Sånt här händer mig aldrig i Sverige...
(eller: Strindberg hade fel)
Låt säga att jag tjänar 10 000 netto i månaden. Hur vore det att tjäna 10 miljoner?
Det är faktiskt lätt att föreställa sig. Flytta bara decimalkommat tre steg åt vänster på alla priser. En stor stark på puben skulle kosta dig en femöring, en ny Merca ett par hundralappar. Hyran blev nån femma, en back Mouton en Selma.
Nu finns det ju så här rika människor och även mångfalt rikare. Men hur vore det att vara hundra gånger intelligentare än Einstein? Att ha en IQ runt 20000. Jag inbillar mig att här nånstans ligger minimum för att förstå "världsgåtan", greppa de extremt komplicerade formler som eventuellt utgör universum.
Om vi även här flyttar decimalkommat blev Einstein för dig som en klyftig chimpans, eller en normal byfåne. Och vanligt folk som hundar och katter. Din insikt skulle du aldrig kunna förmedla, din ensamhet blev monumental. Du blev helt enkelt "Gud".
Strindberg hade fel. Det är inte människorna det är synd om, det är Gud.
(Hans Artberg: Kantbollar)
Jag stod på verandan och njöt sommarens sista cigarr. På räcket ett glas rom. Mindes plötsligt Swansea. Jag var inneboende hos två gamla damer, och frågade om de kände till Dylan Thomas.
"Of course, han bodde alldeles här ovanför, på Cwmdonkin Drive. Det var en riktig liten busunge!"
"Synd att han började dricka så dant sen när han blev berömd, han var jämt full..."
I en bokshop fann jag en illustrerad upplaga av DT:s lilla A Child's Christmas in Wales, det finaste han skrivit (jag brukar läsa den varje julaftonsmorgon...).
Onklarnas cigarrer. Snön, som föll "sex dagar och sex nätter när jag var tolv", eller om det var "tolv dagar och tolv nätter när jag var sex." The Aunties...
Some few large men sat in the front parlours, without their collars, Uncles almost certainly, trying their new cigars, holding them out judiciously at arms' length, returning them to their mouths, coughing, then holding them out again as though waiting for the explosion; and some few small Aunts, not wanted in the kitchen, nor anywhere else for that matter, sat on the very edges of their chairs, poised and brittle, afraid to break, like faded cups and saucers. (...) Auntie Hannah laced her tea with rum, because it was only once a year.
Ja så reser tankarna när man dricker cigarr...
Platsen är en bar i Sydney under Vietnamkriget; fullt av USA-soldater på permission, sjömän, turister, Sydneybor. Jag tillhör de senare, bor runt hörnet, mitt i synden. Eller Kings's Cross som det heter, Sydneys Montmartre.
Över ett bord ligger en jättelik norsk matros utslagen. Runt honom hans kompisar, som sliter och drar, hotar och ber. Inte ett livstecken. Andra i baren börjar intressera sig, ger råd, lirkar, lockar. Får på sin höjd en grymtning.
Problemet är att norrmännens båt avseglar om en halvtimme. Dessutom hotar barägaren ringa polisen. Händer inget snabbt blir vår fyllegut akterseglad.
Jag reser mig och går fram till honom, böjer mig ner och viskar helt kort i hans öra. Som genom ett trollslag får han liv, far upp från stolen, dansar runt i baren som en bindgalen Baloo, fångas av kompisarna och lotsas flaxande ut till den väntande taxin.
Allt sker på ett par sekunder.
Man frågar mig vad jag sagt. What did you say to him?! Jag tiger. Ingen skulle förstå.
Men HÄR kan jag säga det. Jag yttrade ett enda ord, ett kärvt urnordiskt substantiv i bestämd form singularis: "Kuken!"
Ingen skulle ha förstått...
(Hans Artberg: Kanbollar)
Inspirerad av nätets alla bloggare funderar jag på att starta bloggen MegaWine, med lite utförligare vinbeskrivningar. Så här skulle det kunna låta, blint:
Färgen skirt cinnoberröd med toner av vallmo, kobolt och ockra, kärnan något mörkare men fortfarande transparent, kanten ljust blålila.
Doften juvenil, fräsch, mellanstor. Tydlig fläkt av mauritisk vanilj, parad med mint och rabarber. Möjligen anas också små hints av söt pepparkaka och varmkorv, som ger associationer till bardomens julgransplundringar. Efter fem minuter har vaniljen förtätats - vi hittar kokos, sockerkaka, marsipan och yorkshirepudding.
Smaken slutligen är frisk och läskande, med ungdomliga skikt av skogens alla bär, lingon, odon, smultron, lätt omogna hjortron plus mesimarja. Till det en diskret eftersmak av citrus, hallonbåtar och syltade Anjoupäron. Allt sammantaget indikerande en fint fatad Pinot Noir från norra Oregon, alternativt inre Otago.
(FACIT: Grogg på Absolut Vanilj och blandsaft...)
Déjà-vu ("redan sett") känner alla till - men déjà-bu?
Egentligen är det en av vinprovarens vanligaste upplevelser: Det här vinet har jag redan druckit - men när, och var?
Det normala är förstås att vi smakat något liknande - men nån gång kan det vara samma.
Nu finns en tredje möjlighet, psykologernas favoritförklaring för déjà-vu: minnet är en mikrosekund gammalt!
Hjärnan har emellanåt korta "breaks", medvetandet är bortkopplat men inte perceptionen. När vi ögonblicket senare är tillbaka (utan att ha hunnit märka pausen) har den medvetslösa perceptionen lagrats som minne, men "tidlöst". Därav konfusionen.
Så drycken vi tycker oss minnas kan fintligt vara just sippen vi fortfarande har kvar i munnen.
Ett musiktips från sommeliervärldsmästaren Andreas Larsson (CD:n Komponisten spielen selbst - à propos junis Glenn Gould-dröm) fick mig att fundera på kopplingen musiköra/vinnäsa.
Både musik och vin är "intuitiva" njutningar, mer direkt sinnliga än litteratur och konst.
En tondöv vinguru skulle jag aldrig lita på, lika lite som på en nykteristisk musikprofet. Förstår du inte det ena, förstår du inte det andra.
Goda litteratörer däremot kan misskänna både vin och musik.
Ett kul exempel är när Debussy för en inre krets 1901 presenterade sitt nya musikdrama Pelléas et Mélisande (vid pianot agerande både sångare och orkester). Vid recitalens slut satt alla tårgripna, insåg att de bevittnat något historiskt. Det vill säga alla utom dramats författare, asketen Maurice Maeterlinck, som satt i ett hörn och sov.
Van Goghs öra för musik, Michael Jacksons näsa för vin.
Men ett decennium senare nobelpristagare i litteratur...
I Musicae compendium 1618 fastslår Descartes - tre sekler före Pavlov - principen för betingad reflex:
"Jag är säker på att om man piskar en hund ordentligt fem eller sex gånger till ljudet av en violin, skulle den, så snart den åter fick höra denna musik, börja yla och springa sin väg."
Hur mycket den här principen styr våra gastronomiska preferenser vet inte jag - men vi har alla erfarenhet av den. Inte bara som proustska minnesnycklar, utan direkt, som raka usch och namnam.
HÄRFÖRLEDEN bjöds jag på pisco, sydamerikanskt druvbrännvin. Normalt tackar jag inte nej när det bjuds, men för pisco har jag en ursäkt:
För länge sen luffade jag i Peru och fick lift med en lastbil österut som transporterade pisco. Hela natten tog färden, jag låg i min sovsäck på flaket. På morgonen vaknade jag dyngsur. En av tunnorna läckte. Stanken bet sig fast i veckor. Än i dag ger den mig kväljningar.
- Men om tunnan läckt Romanée-Conti? kontrar min piscovän. Hade du även då fått avsmak - för fin bourgogne?
Skulle gärna testa...
Jag röker inte - men understundom tager jag mig en cigarr...
Idag helst dominikanska Private Stock (Corona och Robusto), smakrika med bra drag.
I ett yngre liv köpte jag på trälådor nu utgångna Riitmester Corona. Snygg symbolgåva på resor. Två minnen:
Gambia 1973. Efter att på ett vanligt torg ha bevittnat en suverän föreställning av Gambiabaletten gick jag fram till förste trumslagaren och tackade med en cigarr. Blygt frågade detta världsproffs om han också fick ta en till sin far. Självklart. Sen kom hela baletten och lät sig bjudas.
Ceylon 1974. Hade gett mig ut på en av mina långvandringar och efter ett par mil mött en sympatisk lankes som erbjöd mig att bese hans ägor. Nu var han fri, men hade tidigare trakasserats av engelsmännen. Vi passerade ett stenröse som påstods logera en storfamilj kobror: "If they don't harm us, we don't harm them..." Så kom vi till hans egen familj. Längst in i storstugan satt en fin äldre man, min värds far. Då han inte talade några av mig kända språk bjöd jag min låda. Värdigt valde han ut en cigarr och tände den direkt. Likt en indianhövding blossade han den resten av min visit.
"Vilket är ditt favoritvin?"
Har ni hört den förut? I have...
Och frågans svar? Älskar varianten från koncise Sven X:et Erixon.
Av en påstridig radioreporter hade han fått frågan: "Och vilken är konstnärens favoritfärg?"
"Rött", svarade X:et.
Det kunde reportern förstås inte nöja sig med så han undrade varför just rött.
X:et: "Jamen blått då."
Dricker du mer än motsvarande 2½ flaska vin i veckan? Då är du enligt en artikel i Bolaget "missbrukare". (För kvinnor är siffran en dryg halvflaska lägre.)
Själv uppskattar jag min veckokonsumtion till ca 3 flaskor - plus nån flaska till om mina mer sporadiska intag av öl och starksprit översätts till vin. Klar missbrukare alltså.
Däremot är jag inte beroende: "Med alkoholberoende menas att någon fortsätter att dricka mycket alkohol trots negativa effekter på hälsa, relationer och sociala förhållanden." Till det "kraftig abstinens då man slutar dricka".
Jag minns forna färder längs djungelfloder i Amazonas, på stående menyn halvkokt apa, ekorre, ko plus yucarötter och vatten. Vad jag då saknade mer än alkohol var böcker.
För läsning har jag dock inte sett nån missbruksgräns. Så:
Beroende bokbrukare + oberoende vinmissbrukare?
Hur ska vi förhålla oss till folks drogberoende?
Om nu några fysiskt måste ha en limpa cigaretter, en flaska Kosken, en spruta heroin om dagen, är inte det deras ensak? Förutsatt förstås att de klarar varuanskaffningen utan att bli kriminella. Tvingas de begå inbrott och våldshandlingar upphör det privata.
Alkoholister klarar normalt sitt bruk via socialbidraget (och slipper råna tanter). Så icke heroinister. Det här måste samhället ändra. ALLA drogberoenden - som inte kan botas - bör kunna betalas med socialbidraget. Eller med normal inkomst för de få pundare som fortfarande arbetar.
En jämställdhetsfråga - ingen ska behöva tvingas begå brott.
Och en trygghetsfråga - ingen ska behöva utsättas för brott orsakade av tvång.
Ingen politiker idag skulle dessvärre våga hävda detta självklara.
Snacka går ju. Men - som kritiker - vad dricker jag? Vad läser jag? De facto.
Gäller trovärdighet. Prisar du BiBs bör du dricka BiBs. Och omvänt vid dissning.
För litteratur är testet omläsning. Vilka tipsade böcker har jag sen återvänt till? Fina eller fula.
Spontant kommer jag på Kosinskis feelgood-skröna om Mr Chance, Being There. Och Maupassants hundra år äldre Boule de Suif (som inspirerade John Ford till westernklassikern Diligensen). Definitivt fina. Bordeaux. Cru classé.
Mer problematisk är Guillous satir Tjuvarnas marknad. Grymt underhållande. Men ytlig. Lågbrynt rosé.
Kontroversiell är Thomas Harris med När lammen tystnar och Hannibal, två av böckerna jag mest återanvänt. Officiellt klassat som "spänningslitteratur", i mina ögon stor epik, i klass med Poe och Hugo.
Tvistiga Amarone är här min association.
"Jag vill lära mig ALLT om vin!"
Ingen ovanlig replik från ambitiösa sommelierer under utbildning...
Hängivenhet är en dygd. Men när förvandlas den till nördighet, fackidioti?
Förslagsvis när man börjar hamstra kunskap för dess egen skull, samlarmaniskt mer än av äkta intresse eller nyfikenhet. Blir kalenderbitare.
Observera att en sådan aldrig skulle prova blint. Då försvann ju hela faktarunket. Planttäthet, uttag per ha, antal månader på ek, ektyp, jästemp, korkmakare, flaskdesigner, förnamnet på vinmakarens vackra dotter...
Om suputer finns en hel skämtmytologi. Kolingen, Perikles, Dean Martin, Bukowski, WC Fields, Fredman, Jeppe på Berget... Men känner ni några roliga nykterister? Syns mest som sippa moralister. Eller som ONDA: Hitler, Putin, Pinochet...
(Jo, finns även goda - med Nelson Mandela som den främste - men det var ju roliga jag sökte...)
Och se på genren snapsvisor. Ofta infamt roliga. Men motsatsen, frikyrkosångerna? Tråååkiga.
Mycket kan förenas med avhållsamhet - men sällan humor.
Att luras med vin är inte svårt. Några varianter:
> Klassikern. Skiljer vinprovare från "vinprovare, seriösa från oseriösa. Häll ett enklare vin i en Finflaska, och servera från flaskan.
> Lite knepigare är motsatsen: i en plonkflaska häller du ett toppvin, och serverar från flaskan. Lätt att vi bara blir glatt överraskade...
> Blindprovning av sex röda fransoser - vilka är distrikten? Man förväntar sig Bordeaux, Bourgogne, Rhône, kanske en Bourgueil, en Madiran, en Cahors. Men vad du serverar är motsvarande druvor från Nya Världen...
> I en blindprovning av sex viner dubblerar du ett. Färre än du tror upptäcker da capot...
> Riktigt fult är att preparera ett provningsvin. T ex förstärka en Cab med lite svartavinbärssaft.Har själv aldrig testat - eller testats - så jag vet inte hur många som blir lurade.
Horatius (född 65 f Kr) brukar stå bakom merparten citerade latinismer, carpe diem, nuda veritas, utile dulci, aurea mediocritas...
Men den mest sönderciterade av alla, In vino veritas, tillskrivs Plinius den äldre, född 23 e Kr. (Även om liknande stäv finns i original på många språk, den äldsta på grekiska av Alkaios, 600-talet f Kr...)
Grundtanken verkar vara att du som berusad är mer uppriktig än som nykter. Alkoholen lossar spärrar. Samtidigt finns tolkningar att berusning också försämrar omdömet. Beslut tagna under berusning bör alltid eftertestas nyktert, skriver Herodotos (född 484 f Kr). Dock med en kul "knorr": Även nyktra beslut bör omprövas - berusat.
Kanske något att anamma för oss kritiker (vin/litteratur/musik): dubbeltesta! Först nyktert (spotta). Sen berusat (svälj).
När du möter kända vinproducenter (eller snillen överhuvudtaget, författare, musiker, konstnärer) är det lockande att kläcka nåt clever, för att göra intryck, visa hur begåvad du är själv.
Du bör då tänka dig i producentens roll. Han känner syndromet. Carina Rydberg fångar det fint, i självbiografiska Den högsta kasten (1997):
Det finns inget värre än en läsare som måste upp på styva linan och visa att han har förstått. Men en del är just sådana; de är tvungna att rättfärdiga sin komplimang med en i deras tycke skarpsinnig analys, och inte sällan anar man en dold aggressivitet bakom den, en längtan efter att trots allt sätta författaren på plats. Där ser du. Jag är inte ovärdig. Och nu sa jag just något du inte hade tänkt på själv.
På provningar hör jag ständigt hur aktörerna uttalar vinnamn fel. Pol Roger, Chenin Blanc, Grüner Veltliner... Och visst kliar det på tungan att rätta dem. Men - som assessor Brack säger i Hedda Gabler - "Sligt noget gör man da ikke!"
Nån gång får jag anledning att själv nämna vinet (som det ska uttalas), men det sätter aldrig några spår. Man fortsätter glatt säga Fèltliner, Rogère - som om man inget hört.
Hedda Gabler sköt sig. Själv lider jag och uthärdar.
Det var en gång en torghandlare som odlade grönsaker på gammaldags vis. Dvs han tänkte inte i de termerna, eko eller bio, han kände helt enkelt inget annat sätt att odla.
På gården hade han också kaniner. De utfodrades med hans sallad. Men en dag råkade den vara slut - och han tvingades handla på butik.
När kaninerna presenterades hans köpesallad stod de bara och tittade. Förnärmat, som om han förolämpat dem...
Jag fruktar att jag är en sån kanin. När det gäller vin.
Standardfrågan ingen vinfreak lär ha undsluppit: Hur blev du intresserad av vin?
Just vin är tydligen speciellt. Jag är lika intresserad av litteratur och musik - men får där aldrig motsvarande fråga.
Mitt standardsvar är att varje sinne kräver sitt. En god bordeaux är gommens svar på Ludvig Van.
Så den naturliga frågan borde vara varför folk inte är intresserade av vin.
Där har jag inget svar.
Böckers öppningsrepliker har en särskild tyngd. Finns en rad kända, från Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Kafkas Processen till Márquez Hundra år av ensamhet ("Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.")
Coolt är introt till Billie Holidays självbiografi Lady sings the blues: "Mamma och Pappa var bara ett par barnungar när dom gifte sej. Han var arton, hon sexton och jag var tre."
Och vinböcker? Är ganska förtjust i öppningen på Warner Allens The Romance Of Wine (1932): "Smell, taste and touch are the Cinderellas of the five senses."
En läsare undrade om min aversion mot boxviner. "Finns idag många bra!"
Jag har inga problem med BiBs. Bara jag slipper smaka. Men finns annat...
Listan är oändlig. Du kan förfasas av att se blod, spindlar, sprutor, könsord, muhammedhundar, kött, n-ordet, hissar, damm...
Min skräckis är möjligen mer exklusiv. Ses ständigt i moderna filmer och TV-serier: folk som dricker vin men saknar vett hur man håller i glaset. Med svettig hand greppar man kupan. Förstrött, mingelslappt. Eller värre: med kännarmin. Clever Trevor...
Filmcensuren togs bort 2011. Kanske dags för comeback?
Vad sägs om det här erbjudandet? Du ger mig 200 kr och får 150 tillbaka. Föga vettigt, kan tyckas. Ändå finns det en kategori som ställer upp på det: spelare.
Dra ett kort. Blir det rött får du 150 kr, blir det svart får du ingenting. Varje spel kostar 100 kr. Efter tio gånger har du statistiskt vunnit 750 kr, men betalat 1000. Dålig affär? Ja, om du inte räknar in "spänningen". Tycker du den är värd 25 kr per spel är ditt handlande rationellt.
Avgörande är alltså om du finner gamblingen spännande. Själv har jag aldrig känt meningen med att tippa eller skrapa lotter, helt ospännande. Är således ingen spelare.
(Däremot tror jag att jag som arrangör skulle finna det spännande att se hur mycket folk var villiga att kasta bort...)
I mitten av 70-talet köpte jag billigt en sistaminuten-resa till Ceylon. Hamnade ensam i dubbelrum på bra hotell.
Första kvällen var det introduktionsmiddag med ceylonesisk specialitet. Jag hade tidigare bott på Ceylon några månader och ville göra mig märkvärdig inför kocken, varpå jag viskade att det här förstås var anpassat efter turisterna men att jag ville ha det på hans vis. Kocken log lyckligt och gav mig sen tallriken med en pillemarisk blinkning.
När jag smakade insåg jag mitt misstag och mindes: Ceylon har världens starkaste mat.
Nu vände sig kvinnan intill mig och sa: "Jo, det var starkt det här..." Kunde knappast svara att "Mitt är mycket starkare!"
Men senare gifte vi oss och jag kunde äntligen berätta sanningen.
Nej, så var det inte. Damen var mig likgiltig (och kanske även omvänt). Men OM hade det varit en bra historia...
À propos kändisar och doldisar erinrar jag mig ett litet reseminne.
Vi var ett gäng svenska vinjournalister som inbjudits till en rundresa i Italien, från norr till söder. Vid inkvarteringen hos en importör i Apulien klagade Kverulanten (finns alltid en sån) på frukostens äggskedar, fel material. Varvid jag tillrättavisade honom med att man "får ta skeden dit man kommer". Det här fann en kollega så lustigt att han sen nämnde det i sin reserapport. Men med mitt namn - som han befarade att läsarna inte kände till - utbytt mot ett mer riksbekant. Åt den som har skall varda givet...