Hans Artberg om Vin

Meny

PS 12-17

2012
Maj: Snobbigt
Jun: Det här med uttal...
Nov: Pärlor för svin...
2013
Feb: Vinprovning...
Mar: Sveriges Vinskribenters Förening
Apr: Två aspekter på kork
Jun: Talang & intresse
Sep: Vin eller person?
Nov: Omläsning...
2014
Apr: Ordningsfråga
Jun: Blint - igen
Sep: Vin som musik...
Okt: "Ad hoc"
Nov: Fritt val?
2015
Jan: "Vinprovarna"...
Feb: Förbud
Maj: Skål!
Jun: Verklighetsflykt?
Nov: Lust & last
Dec: Som Krösus...
2016
Feb: Personligt
Apr: Vin och böcker
Maj: Ärlighet
Aug: Testa fritt...
Nov: Skillnaden
Dec: Trevliga odörer?
2017
Jan: Nyårsdröm
Feb: Body & Soul
Mar: Intressen

Aug: Vin och värk

Sep: Vem vet vad?

Dec: Vinlotteri

 

PS Maj 12:

Snobbigt

 

Vad är en "snobb"?
    Förslagsvis en som via en varas status söker vinna status åt sig själv. Varan används då instrumentellt, inte för sin egen skull. Snobben "solar sig i glansen".
    Talar vi vin är jag själv idag ingen snobb (men var det definitivt i min ungdom). Att jag sen ofta kallar mig så är för att ta udden av alla som missbrukar ordet. Av avundsjuka, hämndlystnad, enfald, janteism...
    Men, den par définition reelle snobben - ÄR han egentligen så föraktansvärd? Du snobbar ju aldrig med något du inte i grunden värderar. Mats Furberg (Allting en trasa?):
    "Att efterapa andra, att av fåfänga e d låtsas vuxnare, mognare, intellektuellt öppnare, mer sinnad för svåra och subtila ting än man är - vad är ett naturligare incitament till en process som så småningom verkligen ger smak för utövandet av den färdighet man hycklade smak för? Om detta är mauvaise foi, tycks mig ond tro vara något väsentligt och önskvärt för människovardandet."
    Bättre alltså falsk finsmakare - snobb - än ingen alls. Ty som sådan finns rik chans att du utvecklas till äkta.

 

PS Juni 12

Det här med uttal...

 

Tjánti och alkáss säger inga genuint vinintresserade. Däremot finns feluttal man hör även i finare sällskap.
    Jag minns en Systemträff för länge sen med Allt om Mat-redaktionen nyhemkommen från en pionjärtripp till Toscana: o bla di Ruffíno, o bla da Ricasóli...
    För att bespara dem nesan att säga fel offentligt påpekade jag försiktigt att baronen heter Ricásoli. "Hur vet du det?" röt chef-red. "Han säger så själv..." tvingades jag svara.
    Sen dess rättar jag aldrig feluttalande män. När Glenn Strömberg - bra som fotbollskommentator, sämre som vinkrängare - på förra Vinordic skröt om ett vin gjort på garganéga låg jag lågt. Men en kvinnlig importör med samma uttal tipsade jag: "Säg hellre gargánega..." "Tack Hans, jättebra att få veta!"
Lika prestigelöst reagerade sommelièren vars resióto jag bytte till rettjióto.
    "Språkpolis" är ett manligt uttryck. Har aldrig hört det från kvinnor.

 

 

PS November 12:

Pärlor för svin...

 

Alla som öppnar en flaska La Tache, Sassicaia, Pétrus, Dom Pérignon är förstås medvetna om etikettens status. Men för hur många är statusen självändamål, etiketten markör snarare än dryck?
    That is the question.
    Jag har tidigare berättat om franskvänlige Heinz Bömers, tysk Beauftragter i Bordeaux unde andra världskriget. När han från Göring fick order om ett antal lådor Mouton-Rothschild gjorde han en deal med slottet: till Tyskland skickades ett enklare vin - försett med Mouton-etiketter! Bömers utgick från barbarerna i Berlin inte skulle märka nån skillnad. Vilket de heller inte gjorde.
    En dröm vore att det här lät sig göras även idag - gentemot Göringar all världen runt. Hur många flaskor skulle då frigöras för oss medvetna? Är jag grym om jag säger halva skörden? Dvs att etikettsdrickarna skulle utgöra 50%?
    Jo jag vet. Här finns ett praktiskt problem. Vem ska spela Bömers? Och vilka är nassar? För en sommelier på Stureplan är uppgiften lätt: bratsen braskar. Men i butik?
    Vi får fundera mer.

 

PS Mars 13:

Sveriges Vinskribenters Förening

- Då ska du inte ha nån snus! sa GP:s sympatiske Thomaz Grehn när jag berättade att jag lämnat Vinskribenternas Förening. (Undrar hur många yngre idag som hade förstått hans Martin Ljung-skämt?)
    Finns många skäl att vara med. Du får fler inbjudningar till provningar, till resor, till PR-evenemang. Du kan se ditt namn i annonser, sätta mer i CV:t...
    Men det uppväger inte mitt skäl att gå ur: inaveln. Föreningen styrs i princip av populistiska Allt om Vin, vars redaktörer ger varandra priser, recenserar varandras böcker, kallar si bäst och proffsigast. En seriös skribent kan inte stå i den här korrupta smeten, menar jag. Men menar tyvärr få andra.
    "Systemprovningarna då?" frågar mig läsare. Som tur är ger Systemet dispens från medlemskrav - om du kan styrka din journaliststatus på annat sätt. Annars hade föreningen varit allsmäktig (styrelsens dröm?): partibok - eller yrkesförbud...
    Räcker med de privata firmor som stött bort mig efter utträdet. Självfallet kan de ha andra skäl att ignorera mig, att jag är för obetydlig, skriver för negativt osv. Men i åtminstone ett fall, från Oenoforos, har jag fått svart på vitt att SVF är boven...
    Jag tror fortfarande på en vinskrivarförening. När värvet tagits på allvar.

 

PS April 13:

Två aspekter på kork

 

I
"Smygkork" finns inget som heter, skrev en gång Michel Jamais. Antingen är vinet korkat, eller också inte. Och han har rätt i så måtto att mycket som kallas kork är defekter av annat slag, orsakade av dålig frukt, orena fat, smutsiga flaskor osv men inte av förslutningen.
    Men - när en genuint defekt kork passerar tillslutningsmaskinen "smittar" den ofta ett par efterföljande, i avtagande grad. Även dessa korkar bär alltså defekten (Trikloranisol), men reducerat. Så smygkork finns, men borde kanske hellre kallas "smittkork".
II
Att sen upptäcka korkskada, fullskalig eller smyg, är något annat. Jag minns en händelse på mitt forna jobb (Komvux i Eskilstuna), jag höll en liten vinprovning i lärarrummet och kom på en flaska med otvetydig TCA. Satte tillbaka korken, gömde undan flaskan för att kunna byta den nästa dag. Senare på kvällen fann jag flaskan med nertryckt kork, tom.
    Systemets statistik för reklamationer talar samma språk, av 20 korkade flaskor byts 1. Folk bryr sig inte om vad de dricker, bara om yrslet!
    Trösten får bli tjugonde flaskan, den som byts.
    Och de fem procent som bryr sig.

 

PS Juni 13:

Talang & intresse

 

Kräver våra intressen talang? Dvs vinintresse näsa, musikintresse öra, konstintresse blick?
    Jag inbillar mig det (jäv typ 'tondöva musikälskare' ser jag som ordlekar). Däremot inte säkert att talangen ensam skapar intresset. Talangen måste odlas. Annars dör intresset av brist på näring.
    Vi får då tre typer av konsumenter. Genuint intresserade (med utvecklad talang), potentiellt intresserade (med outvecklad talang), genuint ointresserade (utan talang).
    Obs att det finns produkter även för de senare. 90% av alstren hör hit: vin för ointresserade (plonk), musik för ointresserade (plink), konst för ointresserade (plank).
    Den intressantaste gruppen är den potentiella. De som slumrar men kan väckas. Viktiga här är goda lärare. Majévtiker.
    Jag utgår från att ni som läser min sajt är sådana. Så tag ert ansvar, vin-morskor. Förlös, fräls de frälsbara!

 

PS September 15:

Vin eller person?

 

Hur viktig för vinupplevelsen är kunskap om producentens biografi?
    (Eller generellt: hur viktig för konstupplevelsen...)
    Inom litteraturkritiken har svaren växlat, alltefter rådande mode. Traditionellt styr biografivännerna, inga persondata blir här för simpla; som källor används brev, samtal, sjukjournaler, ibland rent skvaller. Ni vet snack om laster/lustar/lyten...
    Själv påverkades jag starkt av fronden New Criticism, när den slog igenom i mitten av förra seklet. Satte fokus på verket, inte på skaparen. "Close reading" var kodordet.
    Den ultimata närläsningen blir då blindtest, där man inte ens vet upphovsmannen. Har jag aldrig sett tillämpat på musik och litteratur - annat än som lek - men vedertaget vid vinkritik.
    Bak till utgångsfrågan: hur viktiga är personalia? Besvarar jag alltså med ICKE viktiga. Hur trevligt det än kan vara att besöka vinodlare på plats och prata biografi och beskärning är det i det tysta provningsbåset - med blindglas och spottkopp - jag känner mig hemma.
    Nej, New Criticism är inget för mingelglada.

 

PS November 13:

Omläsning...

 

Skillnaden mellan din vinkällare och ditt bibliotek är att när flaskor öppnats lämnar de hyllorna, så icke med böcker. De finns kvar för obegränsad omläsning.
    I somras ägnade jag t ex en vecka åt omläsning av Håkan Nessers Van Veeteren-dekalog. Tio årgångar från -93 till -03 svalda i ett svep, ett utmärkt sätt att skapa syntes.
    Så här gör jag ofta med böcker, mer sällan med viner. De senare har en tendens att "evaporera". Har jag två skilda årgångar kvar av samma får jag vara glad.
    Men vill du fördjupa dig i ett producentskap krävs vertikalsmakning. Visar på variationer, likheter, lagringsförmåga, särdrag, styrkor, brister. Ger totaliteten.
    Kan ingen uppfinna den omdrickbara vinflaskan?

 

PS APRIL 14:

Ordningsfråga

 

En sak jag ofta tänkt på när jag bedömer viner är hur upplevelsen av vinet jag provar NU påverkas av upplevelsen av vinet jag provade INNAN. Om INNAN-vinet var dåligt, blir då min benägenhet att uppskatta NU-vinet större än om det istället varit bra? Det vill säga: Skapas under provningen fortlöpande jämförelsepunkter?
    I sin bästsäljare Tänka, snabbt och långsamt skriver Daniel Kahneman:
    "Beroendet av referenspunkt är utmärkande så snart vi talar om känslor och förnimmelser. Samma ljud kan uppfattas som mycket starkt eller ganska svagt beroende på om det föregås av en viskning eller ett vrål."
    Det självklara experimentet blir nu att blindtesta samma nyhetssläpp flera gånger, med lätta skiftningar av vinernas ordningsföljd (dock utan att bryta grundprincipen "från lättare till tyngre"). Kommer mina betyg att skifta mellan testen - eller trots ändringarna ligga fast?
    (En av ordningsföljderna bör dessutom dubbleras - skulle betygen även HÄR skifta väsentligt är provaren oanvändbar och byts ut...)
    Säkert har liknande experiment redan gjorts, fast jag missat det. I vilket fall tror jag det är bra om vi som provare är medvetna om problemet. Referenssmittan kan då motverkas.

 

PS Juni 14:

Blint - igen

 

Förenklat finns två typer av blindprovning: när du kvalitetsbedömer - och när du tävlar/examens-prövar. Endast typ ett ser jag som seriös.
    För mig är blindningens huvudsyfte att testa typiskhet (en kvalitet i sig). Objektivt kan du inte testa ursprung om du ser etiketten. Vet jag vinet är risken stor att jag "inkänner" det (häll ett falskt vin i flaskan och finn att de flesta fortfarande hittar det de "ska"...)
    Däremot påverkar vetskapen mindre min värdering. Endast amatörer låter sig impas av statusetiketter. Är vinet så bra som namnet utlovar blir jag glad, annars besviken. Men som sagt, om vinet är typiskt eller inte har jag svårare att fastslå öppet.
    TÄVLING (alt examination). Här är jag helt utlämnad åt arrangörens godtycke. Han kan tro att vinet är typiskt - eftersom han testat det öppet, eller tipsats om det från någon som testat det öppet. I värsta fall enbart förutsätter han att vinet är igenkännbart.
    Prestigen som omger vintävlingar samsas inte med godtyckligheten.
    Ändå roar mig ju blindgissning hos vänner?! Ja, som LEK...

 

PS September 14:

Vin som musik...

 

Ack att det var med vin som med musik...
    Våren 1962 bodde jag i Paris. Studerade franska på Alliance Francaise. Men min passion var musik. Varje dag gick jag på konserter, ofta rabatterade. Favoriten var lördagsförmiddagarnas generalrepetition på Théâtre des Champs-Élysées (f ö platsen för "Massacre du printemps", det berömda uruppförandet av Våroffer 1913). Biljetterna förbokades, kostade 50 centimes.
    Inofficiellt var de här repen också bättre än söndagskvällens uppklädda galaföreställning. Orkestern spelade djärvare, mer avspänt, visste att publiken bestod av aficionados, i många fall unga musikstuderande med uppslagna partitur...
    På det här sättet fick alla sitt: fansen (lördag) fick frossa, socismeten (söndag) frottera sig.
    Den enologiska motsvarigheten vore att toppslotten tappades i två versioner, en billigare och mer anspråkslös flaska men med the real stuff - och en dyr och glassig, med lite snällare innehåll. En flaska för njutarna, en för sprättarna. Frid och fröjd.

 

PS Oktober 14:

"Ad hoc"

 

Jag minns en gammal diskussion om mitt begrepp "intelligenta felgissningar" (när du t ex tar Brunello för Barolo, Braque för Picasso, sen Mozart för tidig Beethoven). Jag menade att beskrivningarna trots felet fortfarande ger info, eftersom de påvisar artlikheter.
    Nej, fel är fel! röt min opponent. Jag försökte bara blanda bort korten, "rädda ansiktet".
    Nu finns en skillnad: jag erkände felet. Antag att jag tvärtom hävdat att flaskan var felmärkt, att innehållet faktiskt var Barolo (eller att Mozarts senare verk de facto skrivits av Beethoven). DÅ hade vi haft problem.
    Tänk dig alltså att din bil inte startar, och din vän Besser Schmitt fastslår att det är batteriet som är slut. Du prövar att tända lyset - och ljuset flödar. De flesta hade då erkänt felhypotesen. Men inte Besser Schmitt. Han vidhåller att batteriet är slut, men att det fanns "lite ström kvar i ledningarna".
    I vetenskapsfilosofin kallar man såna här befängda försök att rädda en falsifierad hypotes för "ad hoc". Skälet att man tillgriper dem kan vara prestige, halsstarrighet eller helt krasst pengar.
    När jag jobbade som filosofilärare fick eleverna - för att träna upp misstron - hitta på ad hoc-satser. Som den om batteriet. Men även försöka upptäcka dem i verkligheten, från sin vardag. Många av exemplen jag fick var underbara. Min favorit är Karamellburken.
    En ung mamma med en treårig son (det här var på Komvux) berättade att sonen upptäckt en karamellburk, men att locket visade sig sitta fast. På trots bestämde han då att burken var tom. Mamman tog burken, skakade den, och ett klart skrammel hördes. Hypotesen tycktes falsifierad. Men nej, burken var visst tom! Ljudet var "efterskrammel".
    En ad hoc skulle jag till skillnad från en felgissning aldrig kalla "intelligent" - men nån gång kan den vara fyndig...

 

PS November 14:

Fritt val?

 

Hur stort ansvar har individen själv för missbruk av alkohol, tobak, narkotika?
    Frågan slog mig vid en av sommarens omläsningar (jfr PPS Sept): John Grishams De utvalda, om en skadeståndsprocess mot ett tobaksbolag. Svarandesidan agerar grovt cyniskt och kriminellt - ändå tar jag deras parti. Har du, som bokens Jacob Wood, rökt tre paket cigaretter om dan i 30 år och sen dör i lungcancer får du väl för fan skylla dig själv!
    Nu är jag varken rökare, knarkare eller alkoholist och därför obekant med begreppet beroende. Kärandesidan menar att har du en gång börjat, Wood som troskyldig tonåring, är du fast och kan inte sluta. Ansvaret är tobaksbolagets.
    Som sagt, vad vet jag? Men ett intressant exempel ger Sartre, Det Fria Valets filosof framför andra. Plus ikonisk rökare. En senkommen dag får han från sin läkare beskedet att slutar han inte röka riskerar han att tvingas amputera benen. Sartre funderar, och nästa dag fimpar han tvärt.
    Vi kan alltså välja. Om vi vill. Men vill vi?
Missbrukare som säger att de vill sluta men inte kan - ska vi tro på dem? Kanske de bara låtsas vilja, men i grunden inte vill vilja?
    Och ansvaret? En sak är säker: ska de "karaktärslösa" förklaras ansvarsfria, måste de i logikens namn samtidigt förklaras omyndiga. Vårt slutval: vill vi räknas som vuxna - eller som barn?

 

PS Januari 15:

"Vinprovarna"...

 

1979 kom Jan Mårtensons Vinprovarna. Rent litterärt förstås ett praktpekoral ("Måste vara något fel på en bok där man mer sörjer ett förgiftat vin än en förgiftad vinprovare", skrev jag då i en kommentar). Men intressant för en sak: vad som dracks.
    Bokens vinprovarklubb träffas regelbundet hos varandra och gissar blint, värden bestämmer. De tycks ha likartade källare, mest förstacruer från Bordeaux, bättre årgångar (47, 49, 55, 61...). Få flaskor att memorera, lätt att spela kännare. Säkert en sann bild av vinsprättar förr...
    Tänk er nu en liknande bok idag. Om vi fortfarande låter provarna tillhöra övre medelklass - hos Mårtenson är majoriteten läkare - kan vi glömma leken med Latour och Lafite. Den kräver idag helt andra pengar och har övertagits av börsmiljonärer. Kvar i glasen blir då en stor mängd "övriga viner", som inte behöver vara sämre men som definitivt är mindre KÄNDA. Alltså omöjliga i en Mårtenson-såpa.
    En uppdaterad "Vinprovarna" skulle kräva endera av två ting:
    1/ Byte av provare. Låter man dem t ex bli rika Hollywood-fruar kan de fortsätta sin Latour-lek.
    2/ Byte av tänkta läsare. Mer kvalificerade sådana klarar säker romanhjältar med vidare smak: Barolo, Priorat, Bandol. Kräver dock samtidigt kompetentare språk och innehåll, bättre författare...

 

PS Februari 15:

Förbud

 

"Förbuds-Sverige" är ett ord vi ofta möter, speciellt i alkoholdebatten. Men förbud har alltid funnits (ursprungligast som tabun), avgörande är hur de motiveras: rationellt - eller religiöst.
    Förbud mot DDT, incest, rattfylla osv har jag inga problem med, här finns goda skäl. Men sen finns en typ som kan formaliseras så här: Min RELIGION förbjuder mig att X.
    Vanliga X är "svära", "onanera", "äta fläsk", "dricka sprit", "klippa skägget", "teckna Muhammed", "visa håret". Irrationaliteten i de här förbuden lockar till satir. Fritt fram:
    Min religion förbjuder mig att
visa näsan
dricka alkoholfritt
tänka på avståndet mellan vagn och plattform när jag stiger av
städa
betala räkningar
äta ute
äta inne
bära kläder
gapa
blunda
nysa
urinera
    Men verkligheten överträffar dessvärre ofta satiren. För vart och ett av förbuden ovan finns säkert nån stans nån sekt som driver tesen.
    (Jag ser dem framför mig: magra, lösnästa, packade, frusna, vilsna, hålögda, pissträngda. Sista Stadiets Heliga...)

 

PS Maj 15:

Skål!

 

Jag sitter här med de sista dropparna av en 2010 Vosne-Romanée Daniel Rion och undrar vad vi ska skåla för.
    Jo, skål för asteroiden - av Mount Everests storlek - som för 65 miljoner år sen träffade jorden och gjorde slut på dinosauriernas 100 miljoner år gamla världsherravälde. Och därigenom också gav slumpskottet Människan chans att utvecklas.
    Dinosaurierna var överlevare. Utan asteroiden hade de säkert funnits än i dag - till skillnad från oss. Men till vems glädje? De skrev inga symfonier, inga Shakespeare-dramer, bryggde inga bourgogner.
    Med andra ord: skål för Homo Sapiens! Må vi leva i åtminstone hundra år till!

 

PS Juni 15:

Verklighetsflykt?

 

Minns en gammal fejd där vi bokälskare sågs som murvlar, som föredrog dött framför levande, prat framför handling. Vi t o m lurade oss att vi var finare.
    Mitt försvar var att som läsare kan du leva många liv, ett för varje kvalitativ roman. Motargumentet var förstås att inget kan ersätta real life. Läsfrukter är konserver, inte färskvara.
    Som den ultimata verklighetsflykten sågs passionen för mat & dryck. Vinprovning. Att sitta och lukta på blommor när riktiga tjurar slogs på arenan...
    Kodordet var ÄVENTYR. Livet ska vara ett äventyr, annars är det meningslöst. Jag höll med. Men problemet var definitionen. Och här började allt om igen.
    - Även stor litteratur och stora viner kan vara ett äventyr.
    - Nej, äventyr kräver action, att du agerar själv!
    - Vissa saker är faktiskt bättre att bara läsa om, krig till exempel.
    - Böcker ger falsk erfarenhet!
    - Okej, vilka krig har du själv deltagit i?
- Blanda inte in mej, jag diskuterar principiellt!
    Och så vidare, et cetera, and so on.
    (Senare i livet hamnade jag en gång med min gode vän Sten 'Stone' Åkerlund - tyvärr sen länge död - på en bergstopp i Sarek, där vi idkade punsch- och cigarrprovning. Var det flykt eller verklighet?)

 

PS November 15

Lust & last

 

I
"Mugglare" är Harry Potter-böckernas namn på folk som saknar trolleriförmåga. I kulturdebatten har jag sett ordet upptas för illitterater, människor oförmögna att förstå skönlitteratur. Varför inte gå ett steg till och låta mugglare stå för nykterister och BiBs-drickare, folk blinda för förtrollande viner...
II
Rent historiskt har dock nykteristernas syn på vin som enbart berusningsmedel primat framför den motsatta, vinofilens fokus på smak och njutning. Nietzsche (Den glada vetenskapen, 1882):
    "Vad ska den inspirerade med vin! Tvärtom ser han med en sorts äckel på de medel och förmedlare som här ska framkalla en verkan utan tillräckligt underlag - en efterapning av det höga själsflödet! - Vad tjänar det till att ge mullvaden vingar och stolta illusioner - innan han kryper in i sin håla och somnar?"
III
Samtidigt talar Nietzsche om moralisternas "omvända alkemi", att göra "det värdefullaste värdelöst".
    Det är vad nykteristerna gör när de likställer lust och last.

 

PS December 15:

Som krösus...

 

"Vilka viner skulle du dricka om du hade obegränsat med pengar?" frågar man mig ibland.
    Frågan säger samtidigt något om vin kontra andra passioner. Ställd om böcker blev den absurd. Om du inte letar förstaupplagor förstås, men då är du samlare, inte läsare.
    Dyra viner, alltså. Jag tror nästan alla vinofiler skulle svara som jag: stora, mogna bourgogner. Idag är de så dyra att jag inte ens följer med i rapporteringarna.
    Som krösus skulle jag ha en heltidsanställd agent med som enda uppgift att fara runt och plocka russinen.
    Men jag skulle inte dricka mer, bara bättre. Parallellt kunde jag också leka Maecenas, dela med mig till folk som förstod vad det gällde.
Dock: jag skulle aldrig ordna skrytprovningar. Typ 50 årgångar Romanée-Conti. Sånt är perverst. Ett slags bokbål.

 

PS Februari 16:

Personligt...

 

Hur många människor idag kan sägas ha en egen "handstil"? De unga vet väl inte ens vad ordet betyder...
    Brev skickas till överväldigande del elektroniskt - och handskrivna sådana får nog snart, liksom de analoga skrivdonen, montrar på Historiska museet (bredvid pergamentrullar och gåspennor).
    Samma med viner. Allt fler slätas ut, "internationaliseras". Allt svårare att distingera, "pricka blint".
    För undantagen här, de identifierbara, använder många uttrycket viner med adress. Själv föredrar jag viner med handstil (adress har ju vilken idiot som helst...).
    Undantagen. Som ni vet är det just dessa jag söker. Lika glad som jag förr blev när jag fick brev jag direkt såg vem de kom ifrån, lika glad blir jag idag när jag möter viner med personligt avtryck.
    På en stigande glädjeskala finns tre sorters typicitet: druva, distrikt, producent. Viner där även producenten skönjs, "Picasso-vinerna", är normalt de dyraste.

 

PS April 16:

Vin och böcker

 

Om vi - min fru och jag - sparat alla smakade buteljer hade vår vinkällare varit enorm. Klart distanserande vårt bibliotek, som ändå hyser 4000 volymer.
    "Har ni druckit allt det här!?" skulle folk fråga. Men med annat tonfall än trappan upp: "Har ni läst allt det här?"
    Konstaterande, möjligen sig förfasande - mot bokfrågans mer genuina undran.
    Så lika, ändå så olika, vin- och bokvärlden.
    Man ser ibland fejkbibliotek, med attrapper eller illusoriska tapeter med böcker. Men jag har aldrig sett fejkade vinhyllor. Om nu inte barskåp med fintliga speglar ska räknas hit...
    Sen finns Samlarna. Som varken dricker eller läser. De sparar. För att senare sälja. Eller bara för lusten att äga.
    Hursomhelst. En god bok. Ett gott vin. Utan dem inget hem.

 

PS Maj 16:

Ärlighet?

 

Är man en folkföraktare om man ogillar BiBs och melloskval?
    Ja, i nån mening är man förstås det, eftersom man indirekt kritiserar majoriteternas smak. Men vad är alternativet?
    Tiga? Säkert klokt. Men tråkigt. Varför ska bara de med smaklökarna i armhålan få säga sin mening?
    Hyckla? Klart vanligast. Speciellt om du skriver i tidningar. Allas smak är lika god, säger du. Vi bara tycker lite olika.
    Ljuga? En variant på hyckla. Men här går du längre och direkt prisar det du ogillar. Snoddas, det är musik det! Till skillnad från den tillgjorde Jussi Björling...
    Så skit i konsekvenserna, ÄRLIGHET framför allt? Ja, men inte enbart.
    Jag minns en hög australiensisk politiker - från min tid en gång när jag bodde i landet - som skulle inviga en modernistisk konstutställning och inledde med de bevingade orden "Jag vet inget om konst, men jag vet vad jag tycker om!"
    Ärlighet utan kunskap är värdelös. "Folklig" kanske. Men oprofessionell.

 

PS Augusti 16:

Testa fritt...

 

Testa fritt är stort, testa rätt är större?
    Har du något system när du testar vin? Någon metodik?
    Finns de som rent "vetenskapligt" följer ett schema, prickar av punkt efter punkt, moment efter moment, som vid bilprovning. Ofta kombinerat med delpoäng, som sen summeras till exakta betyg: 89, 91, 93½...
    Själv arbetar jag mer intuitivt. Al fresco, fritt associerande. Somliga skulle säga att jag gör det för lätt för mig, saknar respekt. För vinet/varan, för provandets profession.
    Min ursäkt är min bakgrund som musik- och litteraturkritiker. Här är frikopplet det naturliga, symfonier och romaner är inte "varor" som enkelt kan klassas kurvologiskt. Traditionell kritik är en konstform i sig, inte helt olik den att skapa dikt och musik.
    Men, gäller det även vinkritik? That is the question. I självkritiska stunder känner jag att så inte är fallet. Vin är inte konst. Och kan inte bedömas så. Kruxet är att om jag bytte skola, gick till "metodisterna", blev min provarsyssla så mycket tråkigare...

 

PS November 16:

Skillnaden

 

Vad utmärker ett stort vin? En fråga jag ofta får.
    Går naturligtvis att ange strikt tekniska krav. Som BALANS (sötma/syra, frukt/tannin), RENHET (från störande inslag), KOMPLEXITET (informationsmängd) osv. Allt det här indikerar ett bra vin. Men ett stort?
    Det är som med HC Andersens näktergal. Den konstgjorda har allt: "Hos Kunstfuglen er Alt bestemt! saaledes bliver det og ikke anderledes! man kan gjöre Rede for det, man kan spraette den op og vise den menneskelige Taenkning, hvorledes Valserne ligge, hvorledes de gaae, og hvorledes det ene fölger af det andet - !"
    Men de som hade hört den levande: "Det mangler Noget, jeg veed ikke hvad!"
    Vad som fattades var tårarna - som kungen känt första gången han hörde den äkta fågeln, och nu botad från dödsbädden på nytt kände när den kom åter.
    Ja. Ett stort vin ger fysiologiska reaktioner, inte bara psykiska. Tårar, utrop, stön...

 

PS December 16:

Trevliga odörer?

 

En läsare undrade om inte de här "bitonerna" jag ofta finner i testade viner samtidigt för andra provare kunde tänkas tolkas annorlunda. À la doften av surströmming för norrlänningar.

    En basal fråga. Vad är egenheter, vad är defekter?
    Jag har tidigare citerat min gamle estetiklärare Teddy Brunius (Estetik förr och nu, 1986):
    "Konsternas former skall inte bara väcka en sorts upplevelse, av lust och behag. Våra konstupplevelser är också bundna vid olustupplevelser, och just därför desto mer intensivt erfarna..."
    Vi talar om "tröskelvärden", där lust möter olust. När blir en komplex men fin ton av stall en stank ("biton") av dynghög? Jag är rädd att det här är högst individuellt. En del är mer "masochister" än andra.
    Det är som gränsen mellan ljud och oljud. Finns de som fortfarande ser Stravinskys Sacre du Printemps som massacre. Men, utan konstfulla disharmonier, motstånd, blir musiken simpel, "skval".
    Hur som helst borde jag kanske tänka ett steg till innan jag avfärdar ett vins odörer som "biton".

 

PS Januari 17:

Nyårsdröm

 

I sina memoarer citerar Sten Broman Wilhelm Stenhammar, som han presenterats för redan som 18-åring. Den berömde kompositören förtäljde att han själv aldrig gick på konserter:
    - Jag sitter hellre i en god stol och läser partituret. Då slipper jag att höra när de spelar fel eller i galna tempi på konserten. Jag får kompositionerna precis som jag vill ha dem direkt i huvudet.
    Visst är det orättvist! Varför finns det inga partitur för VIN, som vi kunde avnjuta idealt och utan grums? Och som likt musikpartituren kunde lånas på bibliotek, till ingen kostnad.
    Skulle visserligen kräva utbildning, men det fick man väl underkasta sig. Inte konstigare än när jag en gång lärde mig läsa notskrift.
    Men alkoholen, invänder ni. Det goda yrslet...
    Jo. Ibland fick man väl pimpla live. Enklare varor, likt dem vi hittar på Systemet.
    Skillnaden vore att vi med partituren även kunde sniffa miljardärsnektarn.

 

PS Februari 17:

Body & Soul

 

Andligt/sinnligt är ett klassiskt motsatspar.
    I vinvärlden ställs här som exempel ofta Bordeaux mot Bourgogne. Aristokrater mot bönder, börd mot jord.
    Inom litteraturen är den som renodlat kontrasten Hermann Hesse. Med symbolerna Narziss och Goldmund, munken kontra lebemannen, akademikern kontra konstnären.
    Men måste begreppen kontrastera? För Hesse en grundfråga:
    "Ack, hela detta liv skulle få en mening, om bara båda delarna gick att erövra, om det inte vore kluvet genom detta torra antingen-eller!"
    I Klingsor ger han ett slags svar:
    "Det sinnliga är inte ett vitten mera värt än det andliga, lika lite som tvärtom. Allt hänger ihop, allt är lika bra. Om man famnar en kvinna eller skriver en dikt, det kommer på ett ut. Bara det väsentliga finns med, kärleken, elden, lidelsen, då gör det detsamma om man är munk på berget Athos eller lebeman i Paris."
    (Samma f ö som Baudelaire fann ett halvsekel tidigare: "Berusa er! ... Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag. Men berusa er!")
    Så lidelsen är det som förenar, kroppslig ande, andlig kropp. Jag minns några såna viner. Mouton 82. La Tâche 78. Monfortino 71. Men idag, 2017?
    Om vi glömmer Olympen, som inte längre är åtkomlig, vad finns då? Ja det är ju dem hela mitt provande är riktat mot, jättarnas stand-ins! Nektar för dödliga, Body & Soul Lightweight...

 

PS Mars 17:

Intressen

 

Folk som är ointresserade av goda böcker och viner - vad har de för glädjeämnen i livet?
    Provocerande fråga förstås om den tillåts gälla jordens samlade befolkning, där problemet för många bara är hur de ska överleva dagen. Men kan uppröra även begränsad till grupper som har möjlighet att njuta varorna...
    Så, hur skulle jag själv krydda tillvaron utan intressena ovan? Titta på teve? Spela poker? Kolla Facebook? Träna för Vasaloppet? Gå på puben? Dansa square-dance? Söka Gud?
    Nej, livet bleve fattigare. Jag kanske sparade en del pengar, men vad skulle jag göra med dem? Köpa ny bil, villa, fru? Men jag är ju nöjd med de gamla...
    Folk som är ointresserade av goda böcker och viner - vet inte sin fattigdom.

 

PS Augusti 17:

Vin och värk

 

För Nietsche, som led av ständig migrän, var den ultimata lyckan när smärtan tillfälligt släppte.

    Illustrerar lagen om det ondas primat. Mår du illa finns det inga njutningar som kan uppväga, det enda du traktar efter är illamåendets upphörande. I sinnesvärlden är alltså summan av minus ett och plus ett fortfarande minus ett.

    Men begreppet tröst då? Folk som dövar olyckan med att tröstäta och tröstdricka. Nu är det inte godsaker, kvalité, man intar utan mängd. En sorts självbestraffning, ett ont botas tillfälligt med ett annat.

    Allt det här associationer från ett samtal med kollega som vid provningen led av tandvärk. Paradoxalt tycktes han nu föredra skräpviner framför godiset. Fungerade avledande, som konkurrens till tandvärken.

    Så, om ni en dag ser Artbergomvin prisa BiBs och plonk vet ni nån som inte mått så bra...

 

PS September 17:

Vem vet vad?

 

Begreppet "kunskap" - finns nåt mer flytande?

    Bloggare ifrågasätter alltid vinkändisarnas kunskaper, samtidigt som det bland dem själva finns ess som knappt kan stava till Bordeaux och Bourgogne. På en vinmässa tillfrågades en inlånad sommelier om det hette kianti eller tjanti. "Går bra vilketsom", svarade hon...

    Som nyetablerad filosofilärare en gång tänkte jag att jag skulle vidga mina kunskaper i logik (från uppsalatiden var jag mer fördjupad i praktisk filosofi än i teoretisk) och inhandlade Umeåprofessorn Bertil Mårtenssons bok i ämnet.

    En av de mer krävande böcker jag läst - men när jag plöjt igenom den kände jag viss inre tillfredsställelse, det här behärskar jag! Det var då jag såg bokens undertitel: Logik - en introduktion.

    Sandemose hade rätt: "Du skall icke tro att du er noe."

 

PS December 17:

Vinlotteri

 

Vinsten är en vinkällare för 50 miljoner kronor, med 1900-talets största godsaker samlade i oöppnade lådor.

    Insatsen ett tärningskast: 2-6 och källaren är din, en etta och du mister livet.

    Ytterst få tror jag skulle ställa upp, trots de goda oddsen.

    Men om oddsen ytterligare stärktes, endast två ettor i rad och du förlorar.

    Fortfarande tveksam?

    Okej, tio ettor i rad för att du ska mista livet (och vinkällaren)...

    "Spänningen" här är en annan än vid vanliga lotterier. Där är den positiv, och just det som får folk att överhuvudtaget spela, trots de små vinstchanserna. Finner du det inte spännande - likt mig och andra tråkiga statistiker - avstår du från att köpa lotter. För hundringen köper du hellre en flaska vin.

    Men de tio ettorna? Jag säger så här: När jag får erbjudandet tar jag ställning...

 

Copyright © Hans Artberg om Vin 2024 | Powered by purePUBLISH | Hosted by WebOne AB