Meny
2018
Jan: Abstinens
Mar: Hellre en öl...
Maj: På provning...
Aug: Om att dricka...
Sep: AI
Okt: Höstsång
Nov: Tråkiga viner?
2019
Jan: Vinspalter
Mar: Alkoholist?
Apr: Med åren...
Jun: Vin & lön
Okt: Impotenta kritiker?
Nov: Sådan herre, sådant vin?
Dec: Vin och kvinnor...
2020
Jan: Vinprovare är vi allihopa...
Maj: Château Salade?
Jun: Smart?
Aug: Glas
Sep: Religion
Dec: Meriter...
2021
Feb: Vin och parfym
Mar: Snobbism
Apr: Internätet...
Maj: För dyrt?
Jun: Grillvin?
Jul: Blint - förr och nu
Aug: Mode
Okt: Rent eller spetsat?
Nov: Smaken...
Dec: Fusk?
2022
Apr: När Bacchus förlorade sin oskuld
Maj: Hålla vinprovning
Juni: När innehållet inte stämmer med etiketten
Sep: Höstpenséer
Okt: Nätbollar...
Nov: Too much?
Dec: Din nya vinspalt
2023
Jan: Om lycka
Feb: Vår hjärna
Mar: Till lättjans lov?
Apr: Amatörvänlig statistik
Maj: Teasa eler tipsa?
Jun: Sprithumor
Sep: Smaken...
PS Januari 18:
Jag bodde en gång på Ceylon ett par månader. Där drack man INTE vin. Jag flög sen till Singapore. Till maten på planet bjöds en röd bordeaux. På papperet högst ordinär - men kändes då som det godaste jag druckit!
Abstinens ska inte föraktas. Ökar lusten. Den här var påtvingad - ordinera själv är svårare...
Normalt dricker jag idag vin 4-5 gånger i veckan. Redan en veckas askes tycks mig trist. Och ju äldre du blir, desto mer vill du tillvarata tiden.
Alltså. Hur ökar du törsten utan att avstå?
Svar: sprid kvalitén! Toppviner, över 400 kr, dricker du högst ett par gånger i månaden. Däremellan glada substitut, rosé, cru bourgeois, annata. Härigenom skapas en lätt abstinens, som förhöjer njutandet.
Som att både äta tårtan och ha den kvar?
Exakt.
PS Mars 18:
- Om du på en fest bjuds enbart box-viner, dricker du iallafall?
I de fall där jag drabbats har vid sidan alltid funnits ÖL, en för mig mindre problematisk dryck, som sällan förolämpar min gom.
Lite som klassiskt kontra jazz - en halvdan jazzpianist kan ändå vara njutbar, aldrig en klassisk.
Ölnörden skulle förstås invända: Öl kan vara väl så komplext som vin, och "en stor stark" motsvarar exakt din ratade box!
Jag håller inte med, men brukar här undvika öppen debatt. Mitt ölkunnande är för bristfälligt för att det ska bli konstruktivt.
(Andra nördområden där jag går ogill: whisky och champagne...)
PS Maj 18:
Den vanligaste besökaren på provningar utanför SB:s regi är mingelprovaren.
Uppträder aldrig ensam utan i grupper om tre eller fyra. Förstrött snurrande glaset babblar de oavbrutet - om resor, ekonomi, vinbesök, allt utom vinet i glaset. De bär inga provningslistor, för inga anteckningar, verkar vara här mest för att fraternisera.
Ändå tycks de - paradoxalt - veta en del.
De är vinnördar - ointresserade av vin...
PS Augusti 18:
Att "dricka som en borstbindare" är det gammalfolkliga uttrycket för överdrivet alkoholintag. Sägs ursprungligen bottna i en tysk ordlek, bürsten betyder både supa och borsta.
Förtal av yrkeskår? Inte helt, finns här också något hotfullt, lätt demoniskt. Jfr "dricka som en skolfröken", noll procent demoni. Töntigt, för att inte säga tantigt...
I mytologin är suputer alltid coolare än nykterister. En iglasetspottande kommissarie Maigret är otänkbar. Liksom en Fredman besjungande alkoholfritt.
Jo, finns ETT undantag: Fantomen. När han som Mr Walker besöker barer dricker han MJÖLK. Märkligt nog gör det honom ännu tuffare. Han vågar trotsa mönstren. (Och de som hånar honom brukar få ångra det...)
PS September 18:
I Max Tegmarks nya bok om artificiell intelligens, LIV 3.0, skriver han:
"För egen del gör det inget att dagens maskiner utklassar mig i manuella färdigheter såsom grävning och stickning, eftersom de inte är några av mina hobbies och heller inte en källa till inkomster eller någon grund för självkänsla. (...) Men i takt med att teknologin förbättras, kommer då AI:s tillväxt att så småningom överglänsa de förmågor som för närvarande ger mig självkänsla och värde på arbetsmarknaden?"
Mina egna undringar som pensionerad lärare i svenska och filosofi är om det i framtiden kommer att finnas undervisningsmaskiner som bättre än jag förmår intressera eleverna för ämnena.
Och som icke pensionerad vinskribent: kommer vi att få provningsmaskiner som trovärdigare än människan kan värdera och beskriva upplevelserna av vin? Redan idag finns maskiner som på molekylärnivå kan analysera beståndsdelarna i våra födoämnen. Och vill vi kan de förstås programmeras att varna för oönskade ingredienser (vid överskridande av ett visst gränsvärde). Men det är kemi, inte estetik.
Kan maskiner "tycka", ha egna åsikter? Tegmark diskuterar här mest etik, hur man gör maskinerna "goda", förhindrar framtida superdatorer att utplåna oss.
Att konstnärer och kritiker skulle digitaliseras (så vi får maskiner som recenserar maskiner) tycks däremot lågriskabelt. Yrkena är för marginella. Kanske konst och gastronomi just blir människans lilla fredade lekruta när AI tagit över produktionen av basal välfärd.
PS Oktober 18:
HUR översätter du den här höstliga klangfrossan (inledningen på Verlaines Chanson d'automne): "Les sanglots longs / Des violons / De l'automne".
Ordagrant blir det "höstfiolernas långa snyftningar" - vilket fångar noll av originalets dova musik.
Att beskriva viner sägs ibland likna projektet att översätta poesi. Från svårt till omöjligt.
Vad vi gör är "råöversättningar", säger vad vinet handlar om men inget mer. Musiken kommer vi aldrig åt.
Varför då översätta? När det gäller poesi är frågan berättigad. Här kan vi ju citera - och tillfoga: om du inte förstår, lär dig språket!
Viner kan tyvärr inte citeras. Om vi inte konkret kan bjuda på vinet blir det "höstfiolernas långa snyftningar"...
PS November 18:
Tycker jag verkligen OM vin? frågar jag mig ibland. På provningar och mässor spottar jag igenom mängder av viner och reagerar tja, nja, går väl att dricka men inget jag köper. Och det gäller då inte Boxmix (typ sånt Mats-Erik Nilsson gisslar i Château Vadå) utan på pappret kvalificerade viner. Min kritik är alltså inte att de är dåliga, utan att de är tråkiga. Saknar avtryck.
Som med böcker. Är de inte "roliga" att läsa får det vara. Hur berömda de än är.
Men så, plötsligt, råkar jag ett lyckotjut, med flair, personlighet, som motstått nivelleringssvängen. Och allt är förlåtet.
PS Januari 19:
Varför är tidningarnas vinspalter i Sverige så populistiska?
Jag har tjatat om det här förr, men gåtan består. Pressens övriga kulturkritik (konst/musik/litteratur) läser jag ju med nöje. Är riktad till intresserade.
Men inte vinkritiken. Den daltar. Utgår från att läsaren vet noll.
Tankelek, inledningen på en litterär Understreckare:
"Litteratur behöver inte vara svårt. Börja gärna med en enkel deckare, typ Maria Lang, öka sen till nån roman av Guillou eller Liza Marklund. Du är nu på gång, bara några steg till (kanske en Dickens, en Moberg) och du är litteraturkännare!"
Varför känns pjollret här så absurt - när det är standard för vinspalter?
PS Mars 19:
Definitionen på alkoholism är flytande. Räcker det med ett jämnt intag av dryck veckovis? Då är jag rädd att jag platsar.
Men avgörande i mina ögon är tidpunkterna. Tar du "återställare", klunkar vinare anytime utan mat (à la Anna Fox i Kvinnan i fönstret), är du klarare kandidat.
Mot den synen står "moralismen". För alkoholläkarna, som varnar för vingårdshandel, är boven själva tillgången, inte hur/när/varför. Alkohol är en drog. Droger bör förbjudas eller hårdregleras. Definitionsprivilegiet är Statens.
För mig (som immoralist?) är det med krökare som med rökare. Vill du sluta eller dra ner? Gör det då! Kan du inte? Rök då ihjäl dig.
PS April 19:
Vad händer med degustationsförmågan med åren? Förfinas den eller förslappas?
Den gängse myten är att smak- och luktsinnet blir sämre. Men jag har mött minst två smakforskare på professorsnivå som invänt. Om vi tränar hänger sinnena med.
Vad säger då mina egna erfarenheter? När jag läser yngre provares noteringar förundras jag över associationsrikedomen. Halva frukt- och kryddriket. Själv kopplar jag till druvor plus nån enstaka dominerande särdoft (typ fat, dill, diesel). Men den här restriktiviteten inbillar jag mig att jag alltid haft...
Ökat har däremot min känslighet för "bitoner". Är vinet initialt inte RENT får det vara. Allt färre viner jag idag gillar odelat.
Största skillnaden mot förr ligger dock på det psykologiska planet. Gäller prestigen. Idag har jag klart mindre behov av att hävda mig, glänsa, "gissa rätt". Provar och skriver mer avslappat.
"Ålderns visdom" har det visst kallats. Att glänsa med att inte glänsa.
PS Juni 19:
En klassisk nöt är den om vinprovning och försörjning. Hur finansiera sysslan?
Vill du bevara din INTEGRITET bör du nog i botten ha ett annat, "hederligt" kneg, och vinprovandet som bisyssla. Annars är risken stor att du tvingas sälja dig. Kompromissa, ljuga, förtiga. Hylla annonsörer, lista BiBs.
Kruxet för bisysslaren är tiden. För att hänga med, testa nytt, krävs minst en vecka per månad. Egentligen finns här bara två lösningar. Att gå ned till deltid. Eller vara pansjo...
PS Oktober 19:
"Porrimpotens" hörde jag det kallas när porrmissbrukande ungdomar inte får till det i levande livet.
Påminner mig om en cynisk kommentar jag fick när jag en gång knäckte som litteraturrecensent: "Så mycket skit som ni kritiker läser kan ni väl snart inte skilja på en bok och en tvättnota!"
Även som vinkritiker har jag mött åsikten. Den som i åratal regelmässigt spottat sig igenom oräkneliga rader av vin, skrot som korn, vått som torrt, måste till slut tappa känslan för det naturliga inmundigandet!
Är det så? Att yrket sabbar lusten...
Den enda effekten jag själv märkt på mitt privatdrickande är att jag blivit mer kräsen. Viner jag drack pre festum skulle idag inte ens hamna i såsen...
Och förstås. Som gäst är jag svårimpad. Kan felaktigt tas för liknöjdhet.
PS November 19:
I sin sjukhusbok "Inget att skratta åt" (1986) skriver Joseph Heller om sin svenske förläggare Per Gedin att "han inte har lust att ge ut ett verk av någon i vars sällskap han inte skulle trivas." Med tillägget att Gedin "kunde ha tagit fel i sin bedömning, då han publicerade Alexander Solsjenitsyn"...
Gäller det även för Bacchus? Att trevliga vinmakare gör trevligt vin? Okej, särlingen Solsjenitsyn jämför jag med Angelo Gaja, som jag mött några gånger och alltid funnit självtillräcklig. Men i övrigt?
Har förstås träffat för få för att kunna bekräfta tesen - men här fem sköna lirare som gör sköna viner:
Cristophe Jaume (Rhône), João Ramos (Portugal), Joel Peterson (Ravenswood, Sonoma), Giovanni Folonari (Toscana), Fabrizio Bianchi (Monsanto, Toscana).
Dispens för Lars Torstenson, som idag inte har nån egen vingård men som bistår vid många blends. (Jag skrev först "som har sleven i många grytor" - men insåg att bilden med tanke på Lars matlagningsmässiga inadvertenser kunde uppfattas ironiskt...)
PS December 19:
Det är med kända viner, ikonviner, som med många vackra kvinnor, de blir lätt "skitmagneter". Drar till sig de värsta egosprättarna. Vinerna och kvinnorna blir solar, troféer, som får skina på dem, likt scenbelysning.
Egentligen är det mer synd om vinerna än om damerna. De senare kan ju alltid tacka nej. Har däremot aldrig hört talas om vinhandlare som avvisat grisiga miljardärskunder.
Vinerna blir alltså - orättvist - "snobbviner". Och det är vi avundsjuka, som inte längre har råd att köpa dem, som står för öknamnet.
(Lustigt nog med en parallell till egosprättarna, som hämndlystet och paradoxalt befnyser nejtackande damer som "fnask"...)
PS Januari 20:
"Kan du dirigera, dvs läsa partitur?" frågar jag gärna musikskribenter (enligt mig nödvändig kunskap för att professionellt bedöma orkester-framföranden). Svaren brukar bli undvikande.
Jag fick själv en gång frågan om jag ville bli Eskilstunatidningen Folkets musikkritiker. Svarade nej, av ovanstående skäl (klarar bara pianonoter).
När det gäller vin är frågan enklare. Finns här inga partitur och inga dirigenter. Bara komponister/producenter.
Kraven på recensenterna blir därmed mer flytande. Vad ska vi egentligen kunna, rent tekniskt? Hittar inget konkret, mer än att vi bör ha provningsvana.
Därför tackade jag inte nej när Folket i samma veva bjöd mig att bli deras vinrecensent.
Vinprovare är vi allihopa, du me', och ja' me'...
PS Maj 20:
Som blindprovare har jag fördelen att kunna beskriva vinets aromer via originalintrycken, upplevelsen av druvor. Öppetprovarna tvingas i stället (för att slippa rundgång) gå omvägen via associationer. Svarta vinbär för Cabernet Sauvignon, hallon för Pinot Noir, krusbär för Sauvignon Blanc, tjära för Nebbiolo osv. Kompletterat med tjogtals andra dofter från växt- och djurliv, mer eller mindre långsökta. "Melon, ost och paprika", vad blir det för vin? Ch Salade?
Okej, om nu Cabernet smakar svarta vinbär, hur smakar då svarta vinbär? Som körsbär, lingon, blåbär? Hur smakar då blåbär...
Blåbär smakar blåbär! Och Cabernet Cabernet.
Cirkeln sluten.
PS Juni 20:
Darwins "survival of the fittest" gäller väl även virus. Med tillägget att "the fittest" inte avser de starkaste utan de smartaste. De med "överlevnadsvärde". Om de dödar sin värd - och därmed sig själva - kan de inte kallas särskilt smarta.
Jämför med vinlusen. I USA levde den i symbios med vinplantan (som covid med fladdermusen?), bägge nöjda. Men förflyttad till Europa begick den kollektivt självmord (genom att skjuta sig i roten...).
Smarta arter, överlevare, anpassar sig till nya omständigheter. Annars försvinner de.
Det sägs att vår art - homo sapiens - här tillhör de smarta...
PS Augusti 20:
När man idag dricker vin med vänner ska det alltid vara vinprovning. Varvid används klassiska vinprovarglas, 4-6 var.
Samtidigt har vi huset fullt med andra glas.
En gång för länge sen gjorde min fru och jag en resa i Glasriket - med alla glasbruken intakta. Överallt kunde man köpa andrasortering, glas med små skönhetsfläckar, för en bråkdel av riktpriset. Kom hem med hundratalet varianter, stora, små, udda, traditionella, spröda, kompakta. Inledningen på ett långt samlande.
Men vilka får då benjuta alla de här hantverken?
Bara vi.
PS September 20:
December 20:
- Du är en duktig vinprovare - men hur bra är du på mat?
En lätt provocerande fråga. Bra på vilken nivå?
För akademiska ämnen finns betygsskalor, från ettbetyg till doktorsnivå. Och för t ex fotboll har vi divisioner, från allsvenskan till gärsgård.
Men för matlagning? Den vanligaste uppdelningen här är väl mellan proffs och amatörer. Finns dock amatörer som hävdar sig väl mot många proffs. Om de får välja maträtt...
Själv skulle jag svara att jag är bra på att laga det jag lagar. Raka rena rätter, där råvarorna får tala. Kryddor mest salt/peppar/örter. Plus vin, stundom sprit. "Enkelt men gott".
Nästan alla recept jag ser i tidningar eller på nätet känns överarbetade.
Men, har jag inte förträngt en fråga? Duktig vinprovare - vilka meriter har en sån?
Sommelierexamen säger inte mycket, finns på många nivåer. Master of Wine imponerar, men handlar om massor av annat än vinprovning. Och mina egna 3 betyg från Munskänkarna ger en basnivå, inte mer.
Min huvudsakliga merit är erfarenhet. 30 år som skribentprovare. I div 2...
PS Februari 21:
Finns det nån likhet mellan vinmakare och parfymörer?
Ja, på plonknivå. Firmor som "skräddarsyr" sina viner med hjälp av specialdesignade jäster, för masstillverkning.
Ungefär som kosmetikaindustrins parfymörer doftsätter tvålar, spray, schampo, tandkräm, ljus, tvättmedel.
Men "fina" parfymörer då? Som kreerar tinkturer. À la Chanel, Dior, Lancôme...
Här ser jag mindre likheter. De seriösa vinmakarna varken uppfinner eller kreerar, bara låter vinet utveckla sig själv. Eller som någon sa: "hjälper naturen på traven".
Vinmakaren är i bästa fall en god hantverkare. Med stövlarna i jorden. Haute couture-parfymörens högbrynta Konstnärsroll brukar han/hon sällan ikläda sig.
(Följdfråga: Som doftintresserad, borde jag inte också utforska den här olfaktoriska världen, fina parfymer? Jo. Har faktiskt frågat i parfymbutiker om det finns nån "provlåda". Nej tyvärr...)
PS Mars 21:
Den stora skillnaden mellan vin och litteratur är att i vinvärlden betalar du för kvalité, kvalificerade viner är betydligt dyrare än enkla. Inom litteraturen är det rakare, mer jämlikt. Klassikerna kostar inte mer än kioskalstren.
Det här får förstås konsekvenser för Snobbismen, som normalt är prisrelaterad. Ett privat bibliotek med enbart nobelpristagare imponerar mindre än en vinkällare med enbart premier cru-bordeauxer.
Vill du skryta som boksamlare får du fokusera på förstaupplagor, där plötsligt priset spelar roll.
Snobben är i grunden ingen konsument. Mer "utställare". Förstaupplagor läser man inte, bara visar upp.
Och dyra viner? Om du överhuvudtaget dricker dem, och inte bara förevisar dem, bör du som snobb göra det offentligt, inför publik. Kanske i en påkostad vertikalprovning, med speciellt inbjudna.
(Dricker du Lafiten med din älskade, på tu man hand, är du ingen snobb.)
PS April 21:
Fick lust att med några rader återknyta till Baudelaires prosadikt Enivrez-vous, Berusa er. Men på skoj kollade jag först ämnet på nätet. Och drunknade i ord. Djupa, dumma, vittra, naiva, rosande, risande, målande, malande, för-numstiga, egotrippade, tröga, lärda...
Så är det förstås med det mesta där. Vin. Att med det som uppslagsord tvingas vittja alla näten skulle säkert döva intresset för oräknelig tid. En oändlig mängd tyckt och sagt.
Ändå bidrar jag själv till malströmmen. Mitt enda försvar: jag försöker i alla fall sila snacket. Och ibland tiga helt. Som nu om Baudelaire.
PS Maj 21:
Spontant kallar jag ibland ett vin jag intar under måltiden för "hederligt". Det är rent, gott, propert, utan åthävor. Kanske inget man väljer för blindprovar-lekar, men utmärkt till maten. Funktionellt helt enkelt.
Vad får ett sånt här vin kosta? Är ju ingen "Picasso", stort och komplext, bara ett gott hantverk.
Min erfarenhet är att det nästan alltid är "för dyrt". 200+ för schyst måltidsdricka!?
Problemet är att du annars får kompromissa, gå ned i kvalitet. Mitt "hedersvin" hittar du aldrig bland fabriksalstren. Är genomgående småskaligt, från gårdsproducenter. Och handgjort kostar.
"Is that all there is?" säger jag mig ibland när jag öppnat mitt 300-kronorsvin. Men hör sen motrepliken: "Finn då ett motsvarande för hundralappen!"
Om vi krasst accepterar att bra vin aldrig är "prisvärt" blir tillvaron enklare.
PS Juni 21:
"Nu är det sommar med sol och värme och tid att blablabla..." Dags för Matguidernas nötta trall om vin till grillat.
Men vad är det man söker?
Återkommande ord i tipsen är "generöst" och "fruktigt". Plus krav på låg tanninhalt.
Inget jag säger emot. Även om jag själv hellre talar om "kylbarhet". Att det röda grillvinet klarar att drickas vid 14-15 grader.
Faller bort direkt gör då bordeaux och barolo. Liksom stramare Rhône-viner. Däremot finns många mer fylliga som klarar nedkylning. Som Amarone och Zinfandel. Och förstås: en mogen Musigny är aldrig fel!
När jag grillar ute brukar jag ha alla vinerna i en hink med isvatten: rött, vitt, rosé. Hoppar sen friskt mellan färgerna.
PS Augusti 21:
Det är fascinerande med fashion, mode. Hur man kan få folk att gå omkring i avsiktligt sönderrivna jeans. Eller "vaska", till ingen nytta hälla bort dyr champagne. Vem impas (förutom de själva)?
Har ibland funderat över vad jag som grym trendsetter skulle kunna uppfinna. Jeans med hål i baken (har själv några sådana som då kunde bli användbara)? Potatissäckar som chic aftondress?
Och varför bara vaska vin? Supercoolt: gå på Frantzén och be dem kompostera hela 4000-kronorsmenyn.
Goda "seder" uppstår med tiden, och är oftast rationella. Mode är tillfälligt, arbiträrt. Och kräver "hjärntvättade", som gör allt skrynklarn säger.
PS Oktober 21:
Gryta med fläskkarré plus grönsaker från lokala odlare: lök, blomkål, bönor, tomat, morötter, potatis, dill, persilja. Smör/grädde/vin. Som kryddning enbart salt och peppar, för att behålla råvarukänslan.
Gott och rent - men som så ofta kommer frågan: Hur hade "indiske kocken" piffat till det? Kryddgeniet från Lasse Hallströms feelgoodfilm 100 steg från Bombay till Paris.
Om du kryddar vin - typ glögg - är ursprungsvaran alltid enkel. Du skulle aldrig spetsa en Pétrus.
Men vid matlagning är det okej att mejka även de finaste råvaror. "Hemligheter" som skiljer vanligt mathantverk från haute cuisine, matkonst.
Ändå frågar jag mig: om du fann världens godaste tomat, skulle du "förbättra" den?
PS November 21:
Firade tidigare i höst skoljubileum (100 år sen vi tog studenten).
Sen lunch med utmärkt självplock, brett och rikligt.
Att välja på som dryck fanns lättöl plus rött och vitt vin. Förstod direkt att det skulle bli lättöl - men smakade ändå på vinerna, en aussie och en chilenare. Även rätt tempererade hade de varit svårsvalda, nu var de odrickbara.
Och jag tänkte att det är sånt här folk dricker, jolmigt sötslisk, kanske som ovan även för varmt...
Och jag gick hem och grät bitterligen? Nej, det är som det är och alltid har varit, folks smaker skiftar. En del har god smak, andra har dålig smak. Inget att kälta om.
PS December 21:
"Du säger att du på Systemet provar blint. Hur kan vi veta att du inte fuskar?"
En fråga jag fått ibland. Både i skrift och muntligt. Och svaret är att det kan ni förstås inte veta. Skulle kräva en befintlig oväldig kontrollant.
Men fusk skulle fördärva nöjet.
Blindandet är det som gör att jag fortfarande, efter 30 år, kan roas, finna kneget spännande. Annars blev det bara en "dag på jobbet". Och slentrian är all kritiks död...
Dessutom saknar jag idag "prestige". Har inga problem med häcklare som hånar mina felgissningar eller tror jag finner blindprovning "finare".
(Den dummaste kommentaren jag mött kom f ö från en kollega: "Du provar blint - vi proffs provar vin!")
PS April 22:
Mitt första VinItaly var 1988. Sen blev det tio till (varav två var italienska bjudresor). Under den här dekaden förändrades allt. På gott och ont.
Låt förändringen symboliseras av Bottega del Vino, Veronas emblematiska Vin & Mat-tempel. De första åren hade jag här mitt fasta stambord, där jag firade dagens mässupplevelser med klassisk husmans-cibo och dito vin. Gästerna bestod då mest av vinfolk - journalister, importörer, producenter. Italienska vinerna var i början av sin karriär och vi journalister var VIP. Man smakade av varandras viner, plojade, utbytte tankar och tips. Och gavs rikt med provflaskor. Livet var en fest (à la unge Hemingways Paris...).
Men, allteftersom italienska viner fick erkännande - i Sverige och annorstädes - och självmedvetenheten ökade, minskade generositeten. Allt blev BUSINESS.
Och Bottega del Vino turistfälla...
Efter millennieskiftet slutade jag åka på vinmässor.
PS Maj 22:
På 90-talet höll jag ofta vinprovningar på Sundbyholms Slott utanför Eskilstuna. Blandade sällskap, med olika krav och ambitioner. Som jag försökte anpassa mig efter.
Ett av de svåraste fallen var en firmafest, där chefen fått för sig att inleda middagen med en liten vinprovning. 90 pers, placerade längs ett långbord, med mig i mitten. Många var småpackade redan när de kom, och svepte provningens tre glas i samma stund de satt sig. Att äska tystnad vore meningslöst insåg både jag och den alltmer generade chefen, skulle bara skapa aggression. Som tur var hade jag mikrofon, därmed visst övertag. Flertalet fyllon satt till höger, så jag vinklade till andra sidan, mot de få som verkade lyssna, mest kvinnor. Drog några säkra kort, och var klar på halva kvarten. Puh - men bra timlön.
Som om det här var ett omen blev vinprovning alltmer ett jippo, och hotelledningen insåg att det var billigare att överlåta provningsansvaret på importörer. Som sällan tog betalt, de fick ju fritt propagera för sina varor.
Vinprovning som sales promotion.
Idag håller jag inga vinprovningar.
PS Juni 22:
Det var på den tiden då det fanns musikaffärer där man lyssnade på nya skivor via hörlurar.
En av stolarna upptogs av en äldre allvarsman som exakt liknade Sjostakovitj. Lyssnade säkert på Bartoks stråkkvartetter, tänkte jag.
Hände ibland att lyssnarna omedvetet gav ifrån sig små inkännande nynnanden, lurarna hindrade dem ju från att höra sig själva.
Sjostakovitjs plötsliga utbrott liknade dock inga nynnanden, var mer à la yl eller aria i duschen: - Tulpaner från Aaamsterdam...
Tänker ofta på honom när jag råkar fallerande finflaskor, pajer som punkat.
PS September 22:
Jag började skriva "professionellt" om vin 1988 (i Eskilstuna-tidningen Folket). Har jag under de här åren lärt mig nånting?
Fräckt vore att svara nej: Jag är lika sur, snål, snäv som jag var från början!
Men förstås, jag är nu mer avspänd. Tar mindre allvarligt på vad folk tycker, eller inte tycker. Har mött det mesta, av både ris och ros.
Men är jag inte också en bättre PROVARE? Svårt att mäta. Säkert är att jag blivit tuffare. Förr kunde jag nångång vampas av "scandal beauties", smickrare som gjorde intryck initialt, men sen inte höll under en måltid. Idag bröstar de sig förgäves...
En fråga jag ibland får: Skulle jag idag klara Munskänkarnas 3-betygsprov (en gång avstampet för mitt vinskrivande, när jag efter bra resultat här togs ut till föreningens vinnande vintävlarlag 1988)? Förhoppningsvis det praktiska - för teoridelen skulle jag tveklöst behöva plugga på.
Nya Världen? Har fått viss känsla för Sydafrika och delvis Australien. Med USA är det sämre ställt...
Vinresor idag? Ja, till Stockholm.
Slutligen. Hur länge kan man hålla på? Så länge organen funkar, och det fortfarande roar dig.
PS Oktober 22:
Googlade på "vinbloggar" och kände lätta drunkningssymtom. Ett hav av röster.
Några tipsade om hur man startar en vinblogg. Enkelt: "Vare sig du har mycket kunskap om vin eller inte så kan du starta en vinblogg och en dag ses som en vinexpert... Ta fram ett riktigt fint vinglas och fyll det med ditt favoritvin och börja skriva..."
Andra presenterade vinbloggslistor. På en (hos BKWine) hittade jag mig själv: "Artberg om vin - skriftställare Hans Artberg, en lite underlig blogg som kanske inte riktigt hängt med i tiden..."
Gavs också tips på bra vinprovningsarrangörer. En var så bra att bloggaren/tipsaren efteråt vinglade hem...
"Eljest" fann jag bloggaren som skrev att hon egentligen inte var så intresserad av vin, men skrev ändå.
Och så förstås alla bollar om mat & vin, vin & mat, druvor, kemi, geografi, provningsteknik, källare, handlare, monopolet, glas, resor, hälsa...
Som Geijer inte sa:
Ensam i bräcklig farkost vågar
googlaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
PS November 22:
PS December 22:
Uppdatering av ett PS från 2005:
Tänk dig följande:
Du ska för en glassig skrift varje månad rekommendera en vinnyhet. Inte vilket tjut som helst utan ett vin i sektorn 200-400 kr.
Problemet är att du saknar tid/ork/möjlighet att testa nyheterna. Du har din spalt - men inget vin...
Men du har förhandsinfo om vad som kommer. Du har också en snygg Vinbeskrivning, enligt vinspaltsmall:
"Välmodellerad doft med utpräglad ursprungsarom i flödig ändå stram balanserad stil. Lång tydlig strukturerad smak med fint integrerade syror och intressant lovande finish. 89 poäng."
89 poäng är bra, varken för högt eller för lågt. Och beskrivningen funkar för inget och allt.
Nu vinet. Väljer du på slump. Varje lämplig nyhet ger du ett nummer, drar sen vin(n)aren ur hatten. Salabim!
Nästa månad kan du förstås inte ha exakt samma omdöme - du har ju nu dragit ett nytt vin - utan får ändra lite: "välmodellerad" kan bli "klockren", "integrerade syror" byts mot "fokuserade tanniner" osv.
Vill du låta ännu coolare kan du komplettera med några associativa smakintryck från frukt- och kryddriket. T ex päron/banan, peppar/basilika. Kan aldrig bli fel. (Men: nämn aldrig druvor!)
Även poängen bör skifta. Ev kan den kopplas till priset: 200 kr och strax över ger 88 poäng, närmare 400 kr 91. Fortfarande inga extremer.
Hur länge kan du hålla på?
Länge.
PS Januari 23:
PS Februari 23:
Vår hjärna är den ultimata leksaken. Med den kan vi drömma oss vart vi vill, i vilken roll som helst. Är jag obetydlig i livet kan jag i dagdrömmen bli betydande.
En fråga som ibland diskuteras är om vi i fantasin kan uppleva doft & smak. Kunde bespara oss stora utgifter...
Ofrivilliga dofthallucinationer finns, kallas fantosmi. Men handlar främst om odörer, à la olfaktiska mardrömmar. Min undring gäller om vi aktivt kan hallucinera dofter, dessutom angenäma.
Trots min skicklighet som dagdrömmare - har gjort många avgörande mål på Wembley - har jag tyvärr aldrig lyckats återskapa upplevelsen av en Pétrus -49 eller La Tâche -78. Men rent fysiologiskt borde det vara möjligt. Kanske med hjälp av tekniken.
Minns en scen i Matrix, där en man i virtualvärlden, med ett glas rödvin och en blodig biff, tårmilt säger: Jag vet att det här inte är på riktigt - men så gott!
PS Mars 23:
The new criticism, nykritiken, kallades en litteratursyn som växte fram i mitten av förra seklet. Det nya här var att man satte texten i centrum, inte författaren. Tidigare tekniker med fokus på biografi och historik övergavs. I stället kom close reading, närläsning.
Däremot har jag aldrig hört att man gick så långt att man "blindprovade", läste boken utan att veta författaren, med täckta pärmar. Vilket ju borde ha varit lärans radikala konsekvens.
Som vinskribent är jag alltså nykritiker, dessutom radikal sådan. "Close tasting" är min metod. Vad vinns med den?
Nykritikerna menade att de gamla akademiska traditionerna, med epok- och bakgrundsforskning, "distraherade från texten". Det nya bedömningssättet var mer frigjort, "objektivt".
I mitt fall tillkommer ett argument (som litteraturens nykritiker kringgått): Med mitt fokus på varan slipper jag plöja alla lärda luntor om producenterna och deras historia, kan bekvämt koncentrera mig på the real thing.
PS April 23:
Fem viner halvblint, varav två är samma. Du vet alltså vinerna, men inte ordningen.
När du sniffat dig igenom vinerna tar jag bort glas 3 och 4, "mörkar", ger dem sen tillbaka och ber dig att - efter koll - återställa dem i rätt ordning. Chanserna att du ställer dem rätt ökar förstås med din skicklighet som provare.
Såna här experiment kunde jag ägna mig åt i forna tider, som ledare av Munskänksprovningar.
Nu, långt senare, omläser jag matematikern Allan Guts underhållande bok Sant eller sannolikt. Och ser en kul parallell: Vilka är oddsen att ställa glasen rätt för totalamatören (som menar att "alla viner smakar lika")? Fifty-fifty?
"På perrongen i Malmö är stationsnamnet upphängt på så vis att varje bokstav sitter fästad på en spik (detta var förr i tiden...). En blåsig dag faller två bokstäver ner. En vänlig analfabet skyndar till och hänger upp dem igen. Vi undrar: vad är sannolikheten för att det står MALMÖ när han hängt upp bokstäverna?
[...] Spontant tänker man ju att han antingen hänger upp dem som de skall hänga eller tvärtom med lika chans för bägge alternativ. Svaret måste bli 1/2. Vad är då haken? Jo, efter en stunds ytterligare tankemöda inser vi plötsligt att det alltid blir rätt om det råkar vara så att MM ramlade ner! Det blir alltså 50-50 utom just om MM ramlar, för då blir det alltid rätt. Svaret måste alltså bli lite drygt 1/2 [...]: 0,55."
Alltså. Om glasen 3 och 4 skulle råka vara de dubblerade (en chans på tio) blir det ju rätt hur vi än ställer dem. Så även för vår novis blir oddsen högre än hälften: 1,1 på 2.
PS Maj 23:
Principfråga. Ska man som vinkritiker även skriva om goda viner man druckit men som inte längre finns på marknaden?
På många bloggar är det legio. Som stolta barn visar man upp sina udda leksaker, utgångna Fleichmann, Brio, Dinky Toys. Se men inte smaka.
Jo, kan förstås finnas läsare som själva en gång samlat på sig rariteterna, och nu får en lägesrapport. Dricka - eller spara. Och andra kan finna glädje i att bara läsa om smarret, som "gastroporr".
Min egen policy är som ni märkt att främst tipsa. Med namn och nummer. Undantagsvis nämner jag porren. Som kuriosa.
Alltså. Öppnade i påskas min sista Barolo Sperss 1989. En gård inköpt av Angelo Gaja 1988, då han ännu inte hade full kontroll. Men med 1989 var han helt nöjd (även generellt ett toppår i Barolo).
Drack vinet till lammstek. Härlig komplex doft med allt du begär av en mogen Nebbiolo: barr, kanel, te, rosor... Jag vet några (inga namn) som skulle se den som övermogen - men själv älskar jag såna här visa åldringar!
(Tillägg. På 90-talet intervjuade jag Jan Guillou om vin. Som tack fick han en vinare, Sperss 89. Samtidigt en vänlig pik. En av frågorna löd: "Nu till italienska viner. Är du här lika blåst och fördomsfull som din hjälte Carl Hamilton i Vendetta?" Guillous korta svar: "Ja.")
PS Juni 23:
- Genren sprithumor är vad jag förstår främst muntlig, inget man möter hos er som skriver om varorna...
Så är det förstås. Mycket beroende på att humorn mindre handlar om dryckerna själva än om deras effekter. Ett lämpligare namn vore kanske fyllehumor.
Många historier handlar om supa ikapp. Som den om den flintskallige och han med hemorrojder. Vem blev först full? Den förre. Han var ju bra i arslet redan från början.
Informationsvärde noll. Inget för seriös dryckesjournalistik.
Men sen finns fenomen som Kolingen och Perikles. Seriefigurer. En sorts undergroundprotester mot Goda Smaken. (Cornelis: "Du dricker vin för njutningens skull, men jag dricker vin för då blir jag full!")
Men, de här gubbarna är från tidigare mer frisinnade epoker. Skulle nån tidning våga ta in dem idag? Annat än som referenser?
Läste om en restaurang i Vasastan som satt upp en skylt med texten "Det går att ha kul utan alkohol, men varför chansa?" Blev av myndigheterna ombedda att genast ta ner den.
Jag avslutar med en limerick om världens största optimist:
En pilgrim på vandring till Mecka
vars vattensäck började läcka
fast plågad och stekt
sa mjukt nästan vekt
I stan kan jag få mig en bläcka!
PS September 23:
De gustibus non est disputandum.
Världens dummaste sentens. Om vi inte fick diskutera smak dog all kulturdebatt.
Åsa-Nisse blev jämbördig med Ingmar Bergman, klottraren med Rembrandt. Och parkbänkens rödtjut inte sämre än Pétrus. Sa du emot fick du de gustibus up your ass.
Men vårt svenska uttryck då? Smaken är som baken. Här håller jag med. Smaken är delad. En del har god smak, andra har sämre smak. Inget att tvista om.
(Om folk nu fortsätter hävda att vin är en smaksak? Jovisst, sant i sak. Liksom att konst är en synsak, musik en hörselsak.)